Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Primitiv och modern konst. Av Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
OSVALD SIRÉN
fiering av känslolivet, som gjorde sig
märkbar icke minst i konsten. Det var
då, när nya, djupare själssträngar sattes
i vibration, som de nya, starka
konstverken föddes. Det var icke kyrkan
eller de teologiska bekännelserna som
framkallade detta — de framträdde
efteråt och togo det nya i besittning —
det var den religiösa hängivenheten,
uppriktigheten, livet. Ur icke estetisk
synpunkt kan ju stundom en sådan
exalta-tion te sig sjuklig, den kan övergå till
vidskeplighet och förkonstling, men den har
dock vanligen bildat jordmånen, ur
vilken konsten spirat; den leder den
skapande visionen till upptäckande av nya
värden.
När vi tala om en känslans
renässans i Europa under den tidigare
medeltiden, får detta sålunda icke helt enkelt
likställas med kristendomens utbredande.
Förhållandet var, för att tala med den
engelske författaren Clive Bell, att Europas
folk genom den kristna läran leddes att
återupptäcka universums emotionella
betydelse. Den kristna konsten — det bästa
inom denna — är icke ett uttryck för
specifikt kristna emotioner, men det var
först sedan människorna uppväckts av
kristendomen som de började erfara
själsrörelser, vilka krävde uttryck i form.
Det var kristendomen som försatte Europa
i detta jäsningstillstånd, ur vilket den
kristna konsten föddes.
För att rätt förstå detta må vi erinra
oss, att den närmast föregående tidens
konst i stort sett varit en
dekadansföre-teelse. Allt sedan den högklassiska tiden
hade konsten gradvis förlorat mer och
mer av sin inre nödvändighet och
övergått till virtuos naturefterbildning. Den
hellenistiska konsten sökte den behagfulla
illusionen eller den realistiska detaljen,
den romerska konsten en kraftigare, för
att icke säga räare naturalism. Hos
båda är tendensen materialistisk, icke
spiritualistisk. Under de första kristna
århundradena levde man mest på
smulorna från antiken; det dröjde
intill sjätte seklet innan en mera
självständig kristen konst framträdde. Den hade
sin första blomstringsperiod icke i
Västerlandet, utan i Ost-Rom. Här funnos då
tydligen bättre förutsättningar för den
emotionella förnyelsen; här kunde inflytandet
från den orientaliska världen, där ju
kristendomen också fötts, lättare förenas
med resterna av antik kultur. Huru
denna första praktfulla konstblomstring
(bekant genom byggnadsverk, mosaiker
och miniatyrer) efterträddes av en relativ
tillbakagång och huru en ny våg av
konstnärlig skaparverksamhet väller fram
över Europa på ii- och 1200-talen är icke
vår uppgift att nu skildra. Vi ha endast
velat erinra om den allmänna
utvecklingsgången för att underlätta
uppfattningen av den primitiva konstens
förutsättningar och syfte.
Ser man denna konst såsom helhet
i motsats till det som gick före och det
som följde efter, så är det tydligt att de
tidiga kristna bildverken ha en
övervägande abstrakt karaktär. Formen har här
ett mera omedelbart emotionellt
uttrycksvärde än exempelvis i senantiken.
Konstnären söker icke ur naturen utarbeta det
symboliska uttrycket, han griper direkt
till linjen, massan, färgen o. a.
kompositionselement för att skapa den form,
som kan utlösa hans känsla. Det första
krav han ställer på sig själv är att hans
form skall vara uttrycksfull, och han kan
icke finna några förevändningar att komma
ifrån detta, ty han har ingen vana att
röra sig med illusionseffekter. Naturen
har för honom en symbolisk betydelse,
och den befruktar hans fantasi mera än
hans öga.
För att förstå detta kan man
exempelvis betrakta några av de bästa
byzantinska mosaikerna från sjätte århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
