Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gottfried Keller. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
FREDRIK BÖÖK
skorna, som han vill uttrycka. När han
vill återge typiska drag af schweiziskt
småstadsliv och lynne, skapar han Seldwyla,
en stad som enligt hans egen förklaring
är byggd av ett torn från hvarje dal i
Schweiz, »en fantasistad, vilken blott är
målad på bergsdimman och drager vidare
med den» — en motsvarighet till
Kråkvinkel och Schlaraffenland. Hans
inbillning eggas oavlåtligen mot det underbara
och det groteskt komiska; hans
vederkvickande, handfasta och upptågsrika
skämtlynne är även det i släkt med folksagan.
När han ur sin diktning helt och hållet
utsöndrar det formbildande fantastiska
elementet, såsom sker i skildringarna af
modernt samhällsliv, mattas hans ingivelse,
och den oefterhärmliga Kellerska tjusningen
är borta. Romanen »Martin Salander» är
lika afgjort medelmåttig som den politiska
novellen »Det förlorade leendet».
Men i denna fantastiska, ofta med
lekfull humor tillskurna form döljer sig ett
innehåll af sällsynt tyngd och lödighet.
Romantikens sagodiktare nådde ofta den
fria och bevingade sagostilen genom att
uppoffra hvarje djupare verklighetskontakt; hos
Keller finnes alls ingenting af den tunna
flyktigheten hos Tieck eller det avsiktliga och
meningslösa bisarreriet hos Hoffmann. Hans
inbillning har styrka nog att lyfta
tillvarons realiteter och livets allvarliga
problem upp på samma plan av skimrande
och lustfylld lek, där ytligare artister
jonglerat med ihåliga glaskulor och brokiga
fraser. Hans diktning är närmast jämförbar
med Gösta Berlings saga. Även om
Selma Lagerlöf gäller det, att hon i en
fantastisk sagostil givit en haltfullare och
rikare verklighetsskildring än vad de
realistiska berättarmetoderna nå fram till.
III.
Folket i Seldwyla är en stor skildring
af schweiziskt liv; blicken omfattar även
landsbygden (framför allt i »Romeo och
Julia i byn»), men det är uppenbart, att
iakttagaren haft sin utsiktspost i staden,
mitt inne bland det urgamla
borgaredö-met med dess anor från medeltiden,
vilket vid adertonhundratalets mitt ännu
levde kvar i Schweiz. Man får icke på
mänga andra ställen den obeskrivliga dagern
över den germanska småstadskulturen så
starkt som hos Keller. Hur har han icke
älskat det lugna och fridfulla solskenet
över de gamla korsvirkeshusen vid de
slingrande gatorna mellan ringmurarna!
Seldwyla betyder, säger han själv, en ljuv
och solig plats. Hur arkitektoniskt
avrundat var icke detta samhälle, innan den
moderna utvecklingen sprängde gränserna,
hur plastiskt utgestaltat det liv, som rörde
sig i dess ådror och hade sin festliga
brännpunkt i rådhuskällarens svala valv!
Kellers fina sinne för form och färg är
skolat i denna ålderdomliga skönhetsvärld.
I sin självbiografiska roman »Der grüne
Heinrich» säger han om hjälten, »att ett
för honom nytt slag av målade
fönsterluckor eller värdshusskyltar, en
egendomlig typ på brunnarnas pelare eller husens
gavlar gjorde honom den största glädje».
Gottfried Keller är säkerligen en av de
sista som med känslor af hemtamhet och
släktskap vandrat kring bland de gamla
städernas torg och värdshus i sakta mak
och stilla njutning, icke med historikerns
eller konstkännarens forskande entusiasm.
Hans far var svarvarmästare (en praktiskt
begåvad och politiskt uppväckt
hantverkare av den i adertonhundratalets början
klassiska typen), och man vill gärna tro,
att redan han ägt något av det sinne för
karakteristiska linjer och klara, rena
färger, som blommade hos sonen, och som
präglat smidesverket och träutsirningarna
på borgarhusen. När Keller talar om
gårdarna i staden Goldach (i »Kläderna göra
mannen»), tröttnar han icke att räkna upp
de sällsamt klingande namn de bära; deras
välljud bereder honom samma
tillfredsställelse som de rikt sirade, med
allegoriska figurer prydda slädarna, som komma
fram vid det lysande slädpartiet. Han
har en oöverträfflig förmåga att återge
den poesi som omger de enklaste
husgerådsting och de vardagligaste
sysselsättningar; hela hans diktning vimlar av
saftiga stilleben och utsökta vignetter. I
slutet av novellcykeln »Das Sinngedicht»
finnes en skildring av • hur en
skomakaremästare beckar tråd, vandrande fram och
tillbaka i verkstaden: det är realistiskt och
sakkunnigt, och det har ett slags
homerisk poesi i släkt med skildringen av
Nausi-kaas stortvätt på havsstranden. Han berättar
om såpsjudare och barberare, om »de
bildade bokbindarna, dë glada skomakarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
