Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gottfried Keller. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
FREDRIK BÖÖK
och den missmodiga likgiltighet, som han
haft att övervinna hos sig själv. Hans
beslutsamma och robusta kärlek till
verkligheten är reaktionen mot all den luftiga
romantiken. Den överspända och
omänskliga fromheten, allt det översinnliga och
asketiska var honom djupt emot; hans
»Sieben Legenden» äro en enda rad av
skälmska kapriccion, där diktaren låter det
sunt jordiska i all sin naiva oskuld segra
över det extatiskt spirituella. Det är den
leende och vise humanistens kritik av
populära katolska fromhetsideal. Det politiska
frisinnet, som under förbittrade partistrider
och formliga inbördeskrig med vapen i
hand brutit sig väg i Schweiz under
adertonhundratalet, spelade en stor roll i
Kellers lif; under sin ungdom tillhörde han
de otåligaste revolutionära elementen, som
äldre ämbetsman fick han ögonen öppna
för demokratiens oarter. I »Fru Regel
Amrain och hennes yngste» har han givit
ett litterärt uttryck för den förra
ståndpunkten, i »Det förlorade leendet» för den
senare. Vad som stod fast för honom var
övertygelsen om frihetens värde och om
det höga medborgerliga ansvar, som följde
därmed. Det som är själva den levande
kärnan i Gottfried Kellers äktgermanska
och äktprotestantiska humanism har han
knappast framlagt vackrare än i »Don
Cor-rea», där han låter den segerrike
amiralen undervisa den slavinna han vunnit
och upphöjt till sin maka. »Då han så
småningom för henne klargjorde hennes
själs frihet, då han beskrev en kristlig äkta
makas ära och rätt och för henne
utvecklade plikten till personlig vilja och
personligt beslut, vilket allt borde sammanhållas
och genomlysas af kärlek, då skall det ha
varit skönt att bevittna, huru dag för dag
insikten klarnade och fyllde den unga
kvinnan med det mänskliga medvetandets ljus.»
Det ansvarsmedvetna sedliga handlandet är
för Keller likaväl som för Kant eller Fichte
livets egentliga innehåll. Samma manliga
och höga anda talar i hans sista dikt, en
bön på prosa, riktad på sjukbädden till
Karlavagnen, »Heerwagen, mächtig
Stern-bild der Germanen», där den trötte
diktaren ber att få följa med på
himlafär-den: hur blottad på värde hans själ än
må vara, så vet han att den också är ren
från ond vilja.
Det humana innehållet i Kellers verk
har den germanska idealismens prägel,
men hans personlighet har på samma
gång ett omisskännligt nationellt tycke.
Ställer man samman några av de stora
schweizarna, är deras frändskap slående.
Böcklin, C. F. Meyer, Spitteler, Jeremias
Gotthelf, Burckhardt — de ha alla något
kraftigt, kärnfullt, ja t. o. m. barskt, men
med samma underström av frisk, djup och
varm känsla. Den starka och yppiga
fantasien, naturlig för ett bergfolk, framträder
tydligast hos Spitteler, Böcklin och Keller,
det fasta och sträva i lynnet hos
Gotthelf, Burckhardt och Keller, den intensiva
skönhetsglädjen hos Böcklin, C. F. Meyer
och Keller. Den lilla tyska folkstammen
i Schweiz har gjort en förvånande rik
insats i kulturarbetet, och i schweizarnas
första led står den eftertänksamme, på
humor, visdom och godhet, på lekfull
inbillning och lugnt allvar överflödande
mästaren till novellerna om Folket i
Seld-wyla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
