Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Wettergrens bok om Reinhold Norstedt. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK WETTERGRENS BOK OM REINHOLD NORSTEDT
59
VINGÅKERSTRÄSKEN, AFTONSTÄMNING. OLJEMÅLNING. 1884.
Tillhör ingenjören Carl Laurin.
ömtålig och lågmäld och ytterst känslig
för kvaliteten. Det är ej utan att vissa
överkultiverade drag, en alltför stor
känslighet för andras och egna smärtor, en
skygghet inför beslut och ett
handlings-dödande självgrubbel fanns hos honom.
Den släkthistoriska bakgrund och även den
kultiverade borgerliga miljö, i vilken han
växte upp, har författaren med intuition
och takt skildrat och lyckligtvis så brett,
att jag förmodar även alldeles utomstående
hinna med att känna sig hemmastadda på
Lunda, där genom rummen, som
Wetter-gren säger, »svävar den speciella
herrgårdsdoft, som är sammansatt av gud vet
vad, rent linne, nyvattnade blomkrukor, en
aning tobak, torkad frukt och mycket annat.»
Med en liten ton av klädsam humor
berättar författaren om Norstedts resor i
Frankrike och Schweiz och om hans
sån-garfunderingar. Han hade en härlig
sångröst och ville först utbilda sig till
operasångare. Norstedt hade, hur caballero han
än var, föga av det spanska »grym mot
andra och hård mot sig själv». Hans
um-gående med pengar hade drag, som
på-både minna om Cyrano de Bergerac och
allmosehelgonet San Tomaso de Villenueva.
— »Det är besynnerligt, olyckligt
besynnerligt, att alltid skall det kosta mig mer
än nödvändigt är, mer än andra, jag kan
ej vända mig utan att det dråsar penningar
ur alla fickor» — säger han själv.
Möjligen var det samvaron med
Wahlberg och Nils Forsberg som riktade hans
håg mot målningen som levnadsbana. Hans
dubbla begåvning, musik och målning, så
ofta ledande till halvhet och dilettanteri,
skadade ej Norstedt. Vid denna tid (1869)
var det Daubigny som bland de franska
målarna föreföll honom vara idealet. Det
är kanske mer än ett tillfälligt
sammanträffande att både Daubigny och Norstedt
nu på en gång äro i stigande. Det var
dock först i Stockholm vid 1870-talets
mitt han blev klar på, att det var målare
han skulle bli. Han gifte sig 1875 med
Anna Munthe. Denna mycket begåvade
kvinna blev hans konstnärskamrat. Hennes
stilleben, friska och äkta artistiska,
uppskattas med rätta, men mindre bekant är
att hon i den nyligen till Göteborgs
museum inköpta interiören målat något av
det på en gång mest intima och
hemtrevliga vi ha av denna tyvärr i Sverige så
sällsynta konstart. Det var under vistelsen i
Paris 1878—1881 som, särskilt under intryck
av Corots vän Harpignies, han blev färdig
konstnär. Nästan alla målare bli nervösa då
deras konsts genealogi kommer på tal. Dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
