Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Kejsar Diokletianus’ palats i Spalato. Av Herman Gummerus - En handfull vissna blommor. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEJSAR DIO KLETIA NUS’ PALATS I SPALATO
77
den utvecklingskedja, som ledde över
från den klassisk-hellenistiska till den
byzantinska stilen. Att påvisa detaljerna
av denna utveckling och att söka utreda
ursprunget till de nyheter i konstruktion
och ornamentik, som här träda för ögo-
nen, är en intressant och lönande
uppgift, som ännu återstår att lösa. Av
grundläggande betydelse blir härvid utan
tvivel den andra, konsthi>toriska delen
av den ovannämnda österrikiska
kommissionens stora arbete om palatset.
EN HANDFULL VISSNA BLOMMOR
Av ANNA LENAH ELGSTRÖM
TT VACKERT, hemtrevligt
och ombonat rum i klara, gula,
röda och bruna färger höljdes
i gyllene skymning av
vårsolen, som höll på att gå ner utanför
dess fönster av flussglas. Avtecknande
sig i svart silhuett mot dess skimrande,
vinfärgade yta satt en orörlig gestalt —
en ung kvinna i änkdräkt med ansiktet
dolt i händerna. Mellan fingrarna höll
hon en liten bukett visset grönt, vilket
en gäng varit vitsippor och vårlökar.
En gång — för blott ett år sedan —
en majdag som denna. Solen sken igen
— bara hon blundade — hon gick
bredvid sin döde make på en Djurgårdsstig
invid hans barndoms sommarhem vid
Block husudden. Det var varmt — han
hade vårrocken på för första gången —
han såg så pojkaktig ut i den stora
ulstern med sitt smala, leende ansikte
— han såg nästan frisk ut igen. Hon
tryckte hans arm med darrande läppar
och fick en tyst smekning till svar. De
voro varandras allt i en värld för vilken
de annars föga passade — två ensamma
som funnit varandra — två unga
grubb-lare. Omkring dem stod livet djupt
och stort, och döden fanns alltid i deras
tankar — isynnerhet i hennes. Ty
hennes man var en sjukling — flera
gånger redan under deras korta äktenskap
hade hon varit nära att förlora honom,
och den skugga hon under ångestfulla
nätter sett sänka sig över hans ansikte
hade sedan aldrig vikit från hennes själ.
Men den dagen voro de så glada, där
de gingo i det späda, blanka gräset
bland drivor av vitsippor. De smekte
det, då de plockade de små ljusa
stjärnorna och vårlökarnas gula gnistor, men
smekte på samma gång på något
underbart bävande sätt det lilla barn de
önskade sig. Stilla leende insöpo de
doften av värfrisk säve, av spirande liv och
jäsande mylla -—- inandades med fulla
lungor och hjärtan den lätta, liksom nya
och barnsliga luften och gladdes åt
solstrålarnas ystra dans i den, där de
gnistrande lekte tafatt med allt som kunde
glänsa — bilarnas lackering, blixtlikt
skymtande förbi nere på den vita vägen
mellan stammarna, och svallvågornas
glasklara band, vilka långsamt kommo
rullande över vikens blanka yta, var gäng
en liten färja gått förbi. Uppifrån den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>