Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En handfull vissna blommor. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
ANNA LEN AH ELGSTRÖM
gamla villans trappa hörde de vattnets
djupa suckar under den stora rullstenen
vid stranden, och detta ljud, som han
icke hört på tjugofem år, släppte lös en
flod av barndomsminnen i hennes
makes sinne. Med fjärrskådande ögon,
vilka sågo tillbaka på idel för henne
okända människor och ting, började han
peka och berätta: Under den där stora
stenen hade ett snällt och sorgset troll
suttit inmurat, som gråtit när svallet
nådde stranden, och häruppe hade han
själv brukat stå för att vakta på vågorna
och hejda dem med stenkastning, så att
de icke skulle göra fången illa. Under
den stora linden därborta hade han kysst
sin första fästmö, då hon och han bägge
voro tolv år, och själva trädet hade hans
mor planterat — så det vuxit! Men
villan var oförändrad — där var
verandan de brukat äta på — där var fönstret
Caro hoppat rakt igenom — där var
hans eget fönster. Han gick runt den
stängda byggnaden, visande och
förklarande. Och hans hustru lyssnade och
log. Då hon strök förbi fönsterluckan
till hans forna rum smög hon en
smekning dit. Hon tyckte hon såg honom
där och överallt — liten och spenslig
med sin höga, kullriga panna och lilla
raka näsa — den drömmande gossen
hon aldrig sett, det lustiga, skygga
barnet, som för alltid var försvunnet men
som hon tänkte på och föreställde sig
och älskade med tårleende moderlig
ömhet, emedan hon älskade mannen det
blivit. Hon tyckte hon hörde och såg
dem alla omkring sig — hans kära döda,
vilka också hon vemodigt höll av,
emedan de voro delar av hans försvunna
liv — den godmodige, djurälskande,
framgångsrike fadern han mist så tidigt
och alltid saknat — den vackra, glada
modern hon hunnit få se och nu
föreställde sig, vandrande kring i denna
igengrodda trädgård hon en gång i sin
strålande ungdom anlagt. Sonen visade
på de svaga spåren efter gångar och
rabatter — han mindes till och med
blommorna som stått där.
De satte sig ner på en av de små
kullarna. Hon böjde sig ner och
plockade den lilla bukett vårblommor hon nu
höll i sina händer.
Men även då hade hennes ögon varit
fulla av stora, stilla tårar, hennes hjärta
av vördnadsfullt, kärleksfullt medlidande
med allt detta som en gång varit hans
värld, vilken han älskat och ägt och nu
blott mindes och snart skulle glömma i
döden — med allt detta vissnade bleka,
förgångna som varit liv men ock varit
döende från första sekunden av sin
existens. Sådan var även hennes egen
lott, men det tänkte hon icke på. Hon
älskade honom, och han måste dock
mista och sakna och dö — hon kunde
icke försvara honom — blott bäva —
alltid bäva.
För första gången i sitt liv älskade
hon — för första gången fruktade hon
därför också. Ty kärleken utdriver icke
räddhågan — den, är dess begynnelse.
Den stora kärleken är den stora ångesten
— genom den får man plötsligt ögonen
öppna för de verkliga vidderna omkring
sig, och fylld av faran, den stolta
sorgen och storheten i att vara människa
ser man sedan ständigt evighetens
oändliga hav tyst svalla upp kring tillvarons
lilla kringskurna ö, varpå man vandrar
— en sådan hjälplös liten stackare med
ett sådant stort, vilt, modigt och
darrande hjärta. Man går mellan tusen
faror — man fruktar allt, ty allt kan
taga ens älskade från en. Man är
beroende av allt, ty man är beroende
av en annan, och fängslad av detta
andra svaga liv, som är en dyrbarare
än ens eget, är man med det hela
universums bävande tjänare. Trött och
dock outtröttligt modig och trotsig —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
