Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En handfull vissna blommor. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HANDFULL VISSNA BLOMMOR
ty vad ville hon icke tåla blott hon
fick älska? — lade hon sina armar om
honom, där de sutto tysta i solskenet.
Ängsligt skyddande och bevarande
försökte hon möta tanken på framtiden —
denna tanke som alltid ingav henne en
viss dunkel skräck, en känsla av sakta
annalkande obevekligt öde. Hon var så
lycklig nu — de voro bägge så
lyckliga att de nog snart måste bli olyckans
offer. Det var icke vidskepelse, endast
kännedom om livet som ingav henne
denna farhåga. Det fanns ju så litet
frid och glädje i tillvaron — varför skulle
just de få mer än sin redan allt för
stora del. Strålande av fröjden att äga
varandra stodo de nu på höjdpunkten —
allt hädanefter skulle bli nedstigande i
mörka dalar — det enda hon kunde
göra sedan var att modigt le mot
honom på vägen dit. Hon visste att hon
skulle kunna det, och den vissheten
gjorde henne trygg. Hennes kärlek var
stor nog vad som än hände — stor nog
att icke söka sitt, icke begära något för
egen del — stor nog att endast vilja
giva, omsluta, beskydda i oändlig värme,
i eldigt ädelmod och brinnande
ärelystnad att kunna räcka till, bliva mäktig
nog att ge den älskade ersättning för allt.
Som alltid vid den tanken blev
hennes hjärta strömmande fullt av smärta
frän sitt ständigt öppna sår — den
gudomliga medkänsla som är det
mänskligas förbannelse då det älskar. Ty då
vill det allt men förmår ju intet. Och
vad skulle hon icke velat! Vända haps
sjukdom i hälsa, hans obemärkthet i
rykte och ära, världens vrånga domar i
rättvisa! Tvinga människorna att se
honom sådan hon såg honom — sådan
han var — en orygglig kämpe för
missaktade idéer, en stumt envis hjälte —
i stället för en oförarglig dåre, en
opraktisk idealist, vars naivitet man
begagnade sig av och sedan log åt. — »Han
79
är icke nog intelligent», hade någon sagt
om honom en gång. Nej, han var icke
något så inskränkt som blott intelligent.
Han var genial i stället — en skald och
filosof av ovanlig själfullhet — en sådan
som kunde höra gräsets grodd och barns
tankar, därför att han själv var ett stycke
av bägge delarna och tusende ting
därtill — ett universellt stycke universum.
Enkelt och klart, som blott sådana
andar kunna, följde han sin intuition rakt
fram mot det väsentliga i tanke och liv
och tog det djärvt i besittning utan att
först öda tid med att ge det orätta
namn eller betvivla dess existens, vilket
intelligensen vanligen gör, emedan den
hellre går fel än går från sitt högmod.
Men en sådan falsk stolthet var fjärran
från honom, vilken likt alla själar av
högre rang tycktes veta mer än han
visste av att han visste — så mycket
att han kunde våga gissa sig till resten.
Hon betraktade honom med rörd
undran. Det var som om han fallit ned
från en annan stjärna — en med renare
luft, klarare glans — ett skimmer av
oåtkomlig frid, vilket ännu dröjde kvar
i hans själ och gjorde honom oändligt
tålig, oändligt överseende mot alla dessa
så mycket mörkare och tyngre varelser,
som trängdes omkring honom. Hennes
vrede och otålighet lugnade han med
ord av sällsam mildhet. — De ävlas,
de knuffa och strida och bedraga
varandra och mig, mest mig, förstås; du
har rätt! sade han leende. — De
använda sig av mitt arbete och taga äran
av det, de förvränga mina idéer — du
har än en gång rätt. De ta mig icke
på allvar, de förstå mig icke. Ja, ja!
Men hur skulle de också kunna? Hur
få råd att göra någon rättvisa, hur få
tid att tänka på någon, annat än som
en konkurrent, vilken måste trampas ned,
när man, som de, är mitt uppe i
nutidstillvarons rasande kamp om en tums-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
