Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En handfull vissna blommor. Av Anna Lenah Elgström - Djurgårdsnatt. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
ANNA LEN AH ELGSTRÖM
helhetssyn, skeptiska mot allt utom mot
sig själva, förkrympande allt till att passa
deras egna trånga gränser, förmörkande
Guds klara luft med sina kotteristriders
damm tills den blev svår att andas för
alla bredbröstade och vidhjärtade. Han
hade icke passat här — hade som alla
ädelmodiga vantrivts med att ständigt
ogilla och översett med tålamod men
tröttnat till slut och gått till en större
stjärna. Det hövdes icke henne heller
att bli kvar, där han icke kunnat stanna.
Hon längtade efter att få gå och söka
honom — sin själ, sin värld.
— Hon var ung, sade då andra av
de vänliga rösterna. Livet hade ännu
mycket i beredskap åt henne. Hon var
rik och oberoende, hon kunde resa och
förströ sig med all världens härlighet.
Icke heller dem iddes hon svara, log
blott ännu litet bittrare. Begrepo de
icke att allt det hon redan en gång sett
i sin makes sällskap och fröjdats åt med
honom det kunde hon aldrig mer återse
— skulle lika litet kunna finna det igen
som hon än en gång skulle kunna plocka
de blommor han och hon samlat den
där sista vårdagen i deras liv.
Hon såg ner på de multnade resterna
i sina händer. Hela världen, hela livet
tycktes henne lik denna lilla handfull vissna
blommor. Hon slöt ögonen — hon ville
icke se dem mer — icke pinas av deras
minnen, deras sorgsna gåta av liv så
nyss och död så snart.
Blundande öppnade hon fönstret,
varifrån gatans larm snabbt steg upp likt
ett tröttkört överretat djurskri.
Blundande lutade hon sig ut med en
åtbörd av översiggiven likgiltighet och lät
den lilla buketten falla. Trevande med
sina tomma händer i det tomma
bullrande mörkret lät hon sig själv följa med.
En handfull vissna blommor.
Och sedan inte ens det.. .
DJURGÅRDSNATT
Av ERIK BLOMBERG
Nu sova svanarna... Ett stilla sus
av sömnig aftonvind i strandens pilar
sin vaggsång nynnar. Genom vassen silar
från gula lyktor ett förstulet ljus.
Den gråa staden med sitt hav av hus
försänkt i skymnings milda dvala vilar.
På lätta fötter nattens ande ilar
och kväver mjukt dess sista dova brus.
Nu sova svanarna ... Det är så stilla,
så stort och underligt — jag ville vara
en stjärnas bild i detta djupa vatten ...
O, är det blott en dröm, en flyktig villa,
välsignad ändå denna underbara
och lyckofyllda dröm, välsignad natten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
