Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - John Kruse. 1865—1914. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
AXEL GAUFFIN
Den lille pojken har fått en vit mössa
på de svarta lockarna. Han ligger i
Lund och studerar. Böckerna locka
honom, som förut fabrikens irrgångar, han
gräver sig allt djupare i deras
underjordiska schakt. När kamraterna om
aftonen samlas vid sitt stambord på Tua,
berättar någon av dem skrattande att
han mött en uppasserska som kommit
bärande med Kruses tesupé till hans
studentrum. Men säkert hade enstöringen
det lika roligt vid sin tekopp som
tua-habituén vid sin halva punsch!
Det låg feststämning över John Kruse.
Inte en bullrande, utåtvänd glädje —
fördes han samman med dess bärare
kunde han tvärtom bliva tyst och
försagd. Hans glädje var djupare och
värdefullare, det var arbetets rofyllda
feststämning han som ingen annan
förstod att sprida omkring sig.
Och här börjar min skildring att få
det upplevdas visshet. Studenten har
blivit filosofie doktor med högsta betyg
på en avhandling om Hedvig Charlotta
Nordenflycht, och doktorn har antagits till
e. o. amanuens vid Nationalmuseum.
När jag för mitt inre öga vill framkalla
en förklarad bild av Nationalmusei
gravyrsal, denna underliga hybrid mellan
forskarrum och promenadplats, då tänker
jag mig den en varm försommardag på
Kruses tid med ljuset dämpat av de
fördragna gardinerna och på bordet vid
fönstret i ett glas, som alltid fick plats,
hur belamrat det än var med papper
och folianter, en klase friska syrener.
Men bilden blir inte fullständig, om
jag inte låter blicken glida vidare till de
studerande som trängas vid de andra
borden. Alla tyckas de smittade av den
stilla arbetsglädje, den
Anastasius-stäm-ning skulle jag vilja säga — Kruse skulle
ha förstått mig! — som liksom strålar
ut från den spenslige mannen vid
fönsterbordet.
Aldrig har gravyrsalen haft så mänga
besökande som på den tiden när Kruse
var avdelningschef, och likväl var han
inte nöjd. I en uppsats om »Märkliga
konstblad införlivade med Nationalmusei
gravyrsamlingar anno 1905», tryckt i
kalendern Nornan, uttalar han sitt
beklagande över, hur få av de skaror som
årligen vandra genom salarna i vårt
Nationalmuseum göra en avstickare in i
gravyrsalen för att se på handteckningar
och grafiska blad. »Vem som vill»,
skriver han, »kan slå sig ned vid ett
bord och begära fram vad han önskar
av alla dessa härligheter eller av de
dyrbara planschverk med magnifikt utförda
avbildningar av stora mästares målningar
oeh teckningar, vilka numera även
tillhöra gravyrsamlingen. Bordet är dukat,
men äro gästerna många? Visserligen
har deras antal stigit ganska betydligt
de senaste åren, men dock är det
jämförelsevis få som från de mera
skrymmande och i ögonen fallande
konstverken titta in till dessa små blad, vilkas
konstvärde ofta kan överträffa de mest
kolossala dukars.»
Hade Kruse varit mindre blygsam
än han var, skulle han ha kunnat
till-lägga, att förtjänsten av de ökade
besöken helt och hållet var hans, ty han själv
var den smakförståndige hovmästare, som
dukat fram dessa utsökta och dyrbara
läckerheter.
Men det var en sida av denna
andliga utspisning som säkerligen ofta
vållade värden svårt huvudbry. Det var
uppköpet. Ännu i dag är det ju så, att
handtecknings-, gravyr- och
planschverkssamlingen vid Nationalmuseum, i
motsats mot vad fallet är t. ex. för
konsthantverks- och boksamlingarna, inte
åtnjuter någon bestämd del av
statsanslaget. Detta har naturligtvis haft till följd,
att inköpen till dessa avdelningar i
betänklig grad försummats, helst som veder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
