Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - John Kruse. 1865—1914. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
AXEL GAUFFIN
skörda, ha oftast ej talat om förgängelse
utan om ungt och spirande liv. Det skulle
föra oss för långt att här räkna upp alla
de goda, ja ypperliga ting som på detta
sätt under årens lopp ha spritts — jag
vill blott påminna om den retrospektiva
mönstring, som föreningen med stolthet
kunde hålla på den stora utställning, som
den i december 191 x och januari 1912
anordnade tillsammans med det unga
Grafiska Sällskapet.
Men Kruses måhända märkligaste
insats i föreningens liv äro likväl de brett
anlagda reproduktionsverken efter
Rembrandts och Sergels handteckningar i
Nationalmuseum. Det är åter ett utslag av
det vetenskapliga populariserings- eller
hellre (ty det ordet har i mångas öron
en dålig klang) upplysningsarbete, som
var en av de starkaste drivfjädrarna till
Kruses hela verksamhet. Vilken
betydelse han själv — och med rätta —
tillade utgivandet av dessa
handteck-ningsverk framgår av följande ord i
årsberättelsen för 1905, där han delger
Föreningen nyheten om de donationer
som möjliggjort företaget:
Ett nytt uppslag av stor och vittgående
betydelse har härmed givits för Föreningens
verksamhet, vilken förut uteslutande varit ägnad
åt utgivandet av originala grafiska verk av
samtida konstnärer, såsom etsningar, litografier
och träsnitt. Denna senare sida, den originala
grafiska konstens understödjande, kommer
alltjämt att utgöra huvudföremålet för Föreningens
verksamhet, men med det tillämnade
Rem-brandtsverket har ett steg tagits av P’öreningen
att, när tillfälle därtill gives utan ingrepp 1
Föreningens huvudändamål, göra stora mästa’
res verk för Föreningen tillgängliga. Föreningen
kan på detta sätt hoppas göra insatser av
varaktigt värde såväl i vårt lands konstbildning
som i den allmänna europeiska
konstvetenskapliga litteraturen.
Det blev initiativtagaren och
redaktören tyvärr ej förunnat att se det stora
verket slutfört. Men som det föreligger
är det en mäktig torso, som säkerligen,
den dag det blir offentliggjort, skall
fastare än någonsin knyta hans namn som
forskare till den konstnär, som mer än
någon hade fångat hans själ —
Rembrandt.
Hedvig Charlotta Nordenflycht,
Rembrandt Harmensz van Rijn — två
underliga motsatser som forskningsobjekt
för en estetiker! Sammanställningen hade
i själva verket varit otänkbar om den
varit omvänd. Åtminstone har jag svårt
att föreställa mig en forskare som börjar
med Claudius Civilis’ mästare för att
arbeta sig fram till »Herdinnan i
Norden».
Men som probersten på den
vetenskapliga metodens soliditet är ett litet, lätt
begränsat ämne som detta som beställt.
John Kruse visade sig också värdig sin
store läromästare Henrik Schück. Den
biografiska framställningen är byggd på
en källforskning som inte kunde ha varit
grundligare och diktverkens analys
genomförd med en skarpsynthet som blott
den verkliga medkänslan ger.
Ty ingen kritisk forskare kan helt gå
utom sig själv. Det han ser hos det
han skall skildra, det må sedan vara en
dikt eller en tavla, ett konstverk eller
en människa, det blir alltid något av
honom själv. Kanske en sida som inte
är honom medveten, som ännu ligger
latent — den finns där dock, förborgad
i hans inre.
I boken om Hedvig Charlotta
Nordenflycht möter oss för första gången
John Kruse. Gång på gång tränger hans
egen bild för mitt medvetande undan
skaldinnans egen i den slutkarakteristik
författaren ger av den musa, som eldat
honom till hans ungdoms vittra möda.
Fru Nordenflycht är, i mindre skala, en
natur av samma slag som Rousseau. Det
centrala i hennes väsen är känslan. Denna
mäktiga och djupa känsla är hennes livs lycka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
