- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
110

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholmska muser. Musikrevy september—december 1914. Av Alf Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I 10

ALF NYMAN

KURT ATTERBEBG.

sens otåliga hetta, den spända pulsen,
förivrandet, språnget mellan ytterligheter —
allt detta, som utgör prodromstadiet vid
andlig överarbetning och krasch och bär
varsel om, att bågen är bristfärdig, detta
lyckades man ganska väl suggerera. »Slottet
är vackrast, när det brinner», påstår Taine.

D-mollkvartetten bekräftar det.

* *

*



Av det privata initiativet förtjäna — utom
trenne Forsell-aftnar — antecknas konserter
av Maikki Järnefelt-Palmgren och Selim
Palmgren, fru Öberg samt Kurt Atterberg.

Fru Järnefelt-Palmgren förelade ett
program, som spände en svindlande bro från
Händel till Debussy och som tydligen avsåg
att mera allsidigt än urskillningsfullt
illustrera hennes egenskaper av grande
roman-ciennc. Hennes patetiska och
demonstrativa sångkonst ropar efter scengolv. Att
göra en stor Rubens av ett
stämningsmotiv, som bort behandlas i genreformat,
har hon icke svårt för; men att fa det
intima intimt — där är kanske
huvudvanskligheten Mezzosopranens omisskännliga
träblåsar-timbre, som är på ort och ställe
i mellanregistret, hämnar sig i höjdlägena,
vilka hos henne få en täppt och trängd
klang — en Nemesis, som till sopraner
uppskruvade mezzoröster sällan undgå.

Bland ungfinnarna intager
komponistnamnet Selim Palmgren en välkaraktäri-

serad plats; även som pianist visade det
sig vara en connaissance à faire. Hans
folkpittoreska klavérting voro framsprungna
ur en sober och saklig uppfinning — ehuru
även mera problematiska klangprov från
det stora europeiska experimentalfältet
framlades till benäget begrubblande.
Sångkompositionerna frapperade i allmänhet genom
stämningens aplomb — en mörk, saklig
pesante inspiration och, som ofta hos
ungfinnarna : något troglodytiskt, kargt själfullt
i ingivelsen.

Den vokalkonsert, för vilken fru Öberg
svarade, visade sig vid närmare påseende
vara en Ture-Rangström konsert — under
skyddande förklädnad. En ung norrman.
herr Alf Hurum, ventilerade därvid en
violinsonat, där det med en viss
oförtru-tenhet broderades vidare på den
Grieg-Sindingska stramaljen.

En tyngre vägande insats var då den
orkesterpremiär, varmed den unge
symfonikern Kurt Atterberg i säsongens elfte
timma avgav sin musikaliska
självdeklaration för året. En violinkonsert opus 7,
E-moll, en konsertouverture op. 4 samt en
symfoni n:r 2, F-dur, op. 6, vilken erhållit
sitt elddop vid svenska musikfesten i
Stuttgart 1913, gåvo bilden av en konstnär
stadd i starkt framåtskridande — mot sig
själv. Lägger man härtill ett Requiem opus
8, som tyvärr saknades å detta program,
annars utan jämförelse det strukturklaraste
och tydligast personmarkerade av hans
arbeten, erhålles en gynnsam punkt för
beräknande av hans musikaliska
utvecklingskurva. Det över ett svenskt sextaktsmotiv
stöpta symfoniprestot, som skvallrar om
Bizet’ska orkesterstudier, ger kanske
oavsiktligt den stilistiska paradoxen av en svensk
bondflicka, som sveper en svart spansk
spets-mantilj om sitt huvud. Annars torde
violinkonsertens Adagio och Rondo (med dess
agitatostämning av ballad och stormvisa)
samt det tematiskt gigantiska maestososlutet
å symfoniadagiot innehålla representativt
atterbergska drag och peka hän mot den
uppgryende pregnansdyrkan och det
naturalistiska expressivo, vari 80- och
90-talens estetiska strömningar synas vilja
sammanflöda till högre enhet.

Med dessa optimistiska fågelskåderier
är det kanske icke ur vägen att avsluta
protokollet över den »svarta» musiksäsongen
september—december blodsåret 1914.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 9 06:31:42 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1915/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free