Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
CARL G. LAURIN
och väl främst genom att vara skriven av
en så stor och en så innerligt beundrad
författarinna ett stycke med stor framgång
hos publiken.
Oscar Levertin med sin fina stilkänsla
och med sin sympati för all äkta romantik
var mycket förtjust i novellen. Kanske
skulle samma egenskaper hos honom ha
reagerat vid det sceniska uppförandet, både
mot underrättelsen att vad ett sådant där
litet dun önskar är att vara starkt och
även mot det något ensidiga tankeutbytet
mellan dunet och vovven Jenny, som nog
var litet pjollrigt. Måhända i alla fall
stilriktigt under en tid, då flickrummen
pryddes av litografier, där man kunde få se
en duva picka i sig en sockerpulla, som
en menlös skönhet höll mellan sina
rosenläppar.
Dunungen spelades av fru Stina
Hedberg. Hon skulle vara som en liten varm
och mjuk fågelunge, vilkens hjärta slår
våldsamt och oroligt, då man håller den
i handen. Kanske passar hon bättre till
näbbgädda. Säkert var hon bättre som
ollonborre i Brieux’ pjäs, men trots att
hon i mitt tycke gjort alldeles förträffliga
och naturliga ingenuetyper, så var hon här,
ehuru mer än tillräckligt vacker, ej nog
fjunlätt och skygg, och då lilla Anne-Marie
med den allra jämmerligaste röst satt och
önskade sig vara kraftig och modig, så
tänkte man: nu sitter fru Hedberg och
hoppas vara betydligt mera dunlätt och
skygg.
I herr Ivan Hedqvist levde brukspatron
Fristedts »värmländskes brutala
hjärtegodhet och finkänsliga cynism i hela sin
kvinnotjusande trollkraft. Man förstod, att
en hel svärm små Anna-Stinor,
Anna-Lisor och Anne-Marier skulle finna honom
kraftgenial och tilltalande, t. o. m. då han
rörd av buteljernas mäktiga ångor satte
den ena pistolkulan efter den andra i stora
salongens trymå.
Det är märkvärdigt vad starka,
auktoritativa gummor ha publikens sympatier på
teatern. Man kände hur bergsrådinnan,
fru Håkansson, beundrades då hon med
en ofrivillig komik, som jag knappast vet
om författarinnan avsett, med drottninglik
myndighet blev dragen än hit än dit av
sonen, och alltid med samma majestät fick
gå in på motsatsen av vad hon velat och
bestämt.
Det finnes personer som säga, då man
föreslår ett besök i Nationalmuseum eller
Louvren: det har jag sett förut. Dessa
båda museer tåla nog vid att ses om, och
det gäller även Ibsens pjäser. För var
gång som jag ser om Rosmersholm häpnar
jag över nya skönheter och nya djup. Som
i all konst finnes även här en viss
stilisering. Livet och typerna äro så
koncentrerade, att man, som ofta i
Ibsen-dra-merna, tycker sig se ej vanliga människor
utan Michel Angelos figurer i frack och
vit halsduk och med snörliven knakande
under de heroiska formerna. Fruktande
för att bli banal och förefalla omodern,
om han skulle låta sina personer beröra
alltför aktuella frågor, låter Ibsen t. ex. sina
hjältar studera eller verka för kanske väl
abstrakta saker. Rosmers studier röra sig
om den ömtåliga mera psykologiska än
nationalekonomiska frågan: hur skall man
frambringa glada och skuldfria
adelsmänniskor? Här i Sverige vore han, om han
lyckades, förtjänt av ett större
riddarhusstipendium. Den mycket begåvade fröken
Schildknecht spelade Rebecka och gav
särskilt de ångestfyllda men också de
själsstarka momenten med övertygande kraft.
På ett område, det sensuella, var hon ej
tillräcklig. Man måste känna, att ur den
oansenliga hushållsmamsellen Rebecka
utgår vid närmare påseende en
oemotståndlig sexuell lockelse. Hon borde utan några
världsdams-choser à la Duse fått oss att
begripa, att en demomisk tjusning, för vilken
mannahedern smälte som vax, utstrålade
från den av illa sydda Stavangerklädningar
omslutna figuren. Ibsen, som med
vetenskapsmannens iskalla lugn opererar och
dissekerar de mest komplicerade och
livsfarliga fall, är lika fullkomligt fri från
pryderi som en gynekolog, men hur
underbar han än är som dramatiskt geni —
väl den störste textilkonstnären, som vävt
liksom nornorna själva av livets trådar —
så fattas i hans figurer något av det
irrationella inslaget, och liksom man hos
Strindberg saknade begripandet av och
vördnaden för kärleken, så förefaller den
store norrmannen liksom gå omkring dess
sinnliga sida och ger därigenom sina
skådespel något lufttomt, något av kölden i
etern. Man saknar den kraft
som sammanför atomerna och gjuter
i rymdens kvedar livets varma flamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
