Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20 CARL G. LAURIN
Foto. Atelier Jæger.
MARIA SCIIILDKNECHT SOM OFELIA I
HAMLET.
Huruvida de haft någon båtnad av en
översättning av de två föreläsningsserier
professor Karl Werner åren 1859 och
1872 höll om Hamletproblemet vid
universitetet i Berlin är en annan sak.
Stycket, som troligen spelades i London 1602,
blev så populärt, att 1607 matroserna på
skeppet Dragon utanför Sierra Leone i
Sydafrika uppförde skådespelet. Vid slutet
av 1600-talet gavs det på tyska. Ar 1769
fick Paris se det men i en av Ducis’
bearbetningar »med lyckligt slut» för att
tillfredsställa den franska smaken, och 1819
spelades det, med stor framgång i gamla
operahuset i Stockholm. Vid utgåendet
yttrade den gamle Leopold: »Den
käringhistorien tog sig verkligen bättre ut än
jag förmodat». Det måtte ha varit rätt
mycket Shakespeare menat med Hamlet,
ty liksom Dürer längtade att i konst
omsätta de minnesbilder, varav det myllrade
i hans inre, så tycks den store britten ha
varit som en fruktbar mark, där varje frö,
som, om också av en tillfällighet, kommit
dit, slår rot och blomstrar härligen. Hans
livsvisdom har den för snillet utmärkande
naturfylligheten, och därför få hans
skådespel något symfoniskt, där man ej vet om
man mer skall häpna över
melodirikedomen eller över den mäktigt brusande
instrumenteringen.
Hamlet, den första filosofiska och vid
sidan av Faust också den största tragedien
i världslitteraturen, gavs på ett i
huvudsak värdigt sätt på vår nationalscen.
Det är svårt att tänka sig, hur denna
Shakespeare-pjäs tog sig ut på urpremiären.
Oss förefaller det som stämningen skulle
ha brutits genom att dekorationer
praktiskt taget saknades. Den engelska teatern
omkring år 1600 hade dessutom en allt
annat än stämningsväckande belysning.
Man spelade än vid dagsljus, än vid usla
talgdankar. Många eller åtminstone några
säga: »så mycket bättre, ty då blev ordet
huvudsaken». Emellertid den naivitet, som
erfordrades för att rätt njuta av Hamlet
såsom Londonborna gjorde det under
drottning Elisabeths sista levnadsår, med unga
lorder pratande och rökande på stolar,
placerade in bland skådespelarna, och där
ingen skillnad syntes på scenen om den
skulle föreställa en havsstrand eller en
fångcell, den sortens naivitet åtminstone
ha vi ej längre, och därför få vi vara
tacksamma, att teaterchefen bjöd oss på
en så gedigen uppsättning, där dock
kanske första scenen med spöket på terrassen
var den poetiskt mest verkningsfulla.
Hur skall Hamlet vara? Skall han
vara känslig eller hård, vacklande eller
från början ha fattat sitt beslut, enslig
drömmare eller blodfull renässansprins?
Hur mycket spelar han tokig? Hur mycket
har han själv känt sin tankeförmågas
jämvikt rubbad? Älskar han verkligen Ofelia?
Har hon varit hans älskarinna? Det finnes
en hel litteratur om allt detta. Bibliotek
äro skrivna om den saken, och så lärda
och vad mera är så kloka forskare finnas
på båda sidor, att skådespelaren har full
frihet att göra som han vill.
Herr de Wahls Hamlet hade mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
