Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20 CARL G. LAURIN
Ofelias ytterst sammansatta roll, där
konventionalism, kärlekslängtan, dotterlig
och undersåtlig vördnad blandas, liljan
som bröts av stormen, spelades ypperligt av
fröken Schildknecht. Men var hon ej litet
/<?/-jämmerlig i början? Hade man ej velat ha
något av halvt omedvetet sensuellt
koketteri? Hennes far, Polonius — herr
Personne, visade någon sorts förnumstig
fjan-tighet af ypperlig verkan. Det höga
brottsliga paret, konungen och drottning Gertrud,
spelades av herr Hedqvist och fru
Håkansson. Den senare hade ej det minsta nöje
av att hon var drottning, och det hade inte
vi heller. Dä var konung Claudius både
brottsligare och roligare. Han hade
anlagt en mästerlig mask, en blek, dolsk och
lysten Henrik VIII-typ, av vilken herr
Hedqvist med sin vanliga psykologiska
intuition gjorde ännu en av sina förträffliga
skapelser.
Det är ingen fråga om att det måste
anses i högsta grad olämpligt att gifta sig
med sin mans mördare. Emellertid hade
ett par decennier innan Hamlet skrevs
Maria Stuart äktat Bothwell, sin älskare
och makes mördare, och ännu närmare i
tiden låg den äktenskapsskandal, då earlen
av Leicester, enligt vad som sades, genom
gift undanröjt lörd Essex och sedan gift sig
med änkan. Att denna blandning av mord,
hor, skörlevnad är en gripande
sorgespelsbakgrund kan väl ingen förneka, men äro
ej de fyra dödsfallen inför öppen ridå i
sista scenen väl mycket, och borttages ej
något av hemskheten genom detta täta
upprepande? Detta gäller naturligtvis
endast vår tids uppfattning. Vid 1600-talets
början gladde sig en engelsman lika
mycket över blodets som en dansk över vinets
flödande.
Jag kom icke ihåg att Madame
Sans-Gène var så rolig. Ett dunkelt minne av
att någon gång på tryck ha kallat den
dramatisk vattsoppa plågar min rättskänsla.
Sardou var en grundligt lärd man på
revolutionens historia och kunde vad
Napoleon själv med sitt hästminne icke var
i stånd till, nämligen utan att stappla
räkna upp alla Napoleons amuretter
framlänges och baklänges. Pjesen är verkligt
rolig och ypperligt gjord. Redan prologen,
här spelad med ovanlig kläm, troligen
herr Karl Hedbergs förtjänst, satte en i
godt humör. Man rycktes ögonblickligen
med, och då massan i övermåttet av sina
humanitära frihetskänslor rusade mot
Tuilerierna för att plundra, hade man lust att
ropa till dem: »akta pendylerna, slå ej
sönder Clodion-grupperna och
Sèvres-va-serna! De ha visserligen som ni säger
»gladt tyrannerna», men de komma i sinom
tid att fröjda också socialistiska ministrars
hjärtan.»
Nitton år senare råkar man den glada
tvätterskan Cathérine som hertiginna
av-Danzig. Den svagaste scenen är den som
framkallar den stora skrattsuccén, då
hertiginnan med hastigt påkommen tafatthet
snubblar under försöken att röra sig med
sitt släp. Denna situation är rent omöjlig.
Vilken kvinna som helst bör på ett par
veckor kunna lära sig att föra sig i stor
toalett. För en fransyska tar det kanske
lika många timmar, på ett par månader
kan hon lära sig att äta, på ett par år
att tala och på tio skulle väl till och med
den simpla rösttimbren kunna arbetas bort.
Briljant gjord, särskilt för en fransk publik,
är scenen i Tuilerierna. Napoleons ofta
citerade ord, då han 1799 kom in i de
höga och halvförfallna salarna: »c’est triste
comme la grandeur», äga ej längre
giltighet. Hans arbetsrum var också på
Dramatiska teaterns seen anordnad med en tung
imperatorisk prakt, som hade förtjänat en
applåd. Där passade de glänsande
uniformerna och ej mindre de på en gång
imponerande och klädsamma
damdräkterna. Hela situationen med den nu
strålande vackra och frispråkiga
tvätter-skan-hertiginnan, med hyllningen åt det
militära, blandat med smicker för den
folkliga högfärden och de demokratiska
fördomarna, med lagom borgerlig hederlighet
hos Cathérine och lagom betonande av
att hon gärna hade gett sig åt löjtnant
Bonaparte, om han bara hade velat, detta
senare för att ej stöta en fransk herr- och
dampublik för huvudet genom för mycket
dygdesamhet, allt detta var i hög grad
välgjort från Sardous sida och spelades i
allmänhet riktigt. De höga damerna borde
ha mera verkat stora svällande och saftiga
franska päron, nu tänkte man nästan mest
på gråpäron. Här göres ett undantag
för Cathérine — fröken Signe Kolthoff,
som sannerligen vid sidan av tungans
också hade den eloquentia corporis, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
