Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fågel Blå. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
HUGO GYLLANDER
— Ja, naturligtvis bör du söka fånga
den! Att lyssna till en fågel på nära
håll, i sitt varma rum, är ändå bra
mycket hemtrevligare än att höra den
pä avstånd i skogen. Och jag har i min
bod en stor, präktig fågelbur, vackert målad
och delvis förgylld, som jag skulle kunna
överlåta åt dig för ett mycket billigt pris.
Ynglingen fann först något stötande
i förslaget att fånga den underbara
fågeln. Det var ju så härligt att se dess
fjäderskrud glittra fram i ett mystiskt
tjärran och att lyssna till de få tonerna
under skogens gröna valv.
Men hur det var bet sig tanken fast
i hans sinne. Att se fågeln på nära
håll, taga i den, lyssna till den när som
helst och länge — vore det kanske inte
ännu ljuvligare?
Han kunde ej bli de funderingarna
kvitt. Och så vandrade han till sist ut
till skogen med snaror och limspö.
Det blev en lång och besvärlig jakt.
Men ynglingen var ihärdig. Och en vacker
sommardag ilade han hänryckt in i staden
med den skälvande fågeln i sina händer.
— En okänd art! skrek stadens
gamle medicus, när han stod framför
fågelburen. Jag försäkrar dig det, en
komplett okänd art! Och ett sällsynt
vackert exemplar! Den kommer att göra
mig berömd i den lärda republiken. —
Men hur är det, sjunger den inte?
— Den tycks inte vilja sjunga i bur,
sade ynglingen vemodigt. Den har suttit
här flera timmar och slokat vingarna,
fast jag bjudit den alla sorters frö.
■— Den vänjer sig nog vid
fångenskapen, sade gubben. Jag skall komma
hit i morgon och studera den mer
vetenskapligt ingående.
Men fågeln tycktes ej vilja vänja sig.
Den satt tyst och hängde med huvudet.
Och det underligaste var, att dess fjäder-
skrud liksom förlorade sin glans och
började synas allt mer vanlig och
prosaisk för var dag.
— Den var helt annorlunda på
avstånd! tänkte ynglingen. Kanske dess
skönhet endast var en inbillning, och
kanske inte heller sången var så
förtrollande härlig, som jag tyckte?
— Men hur som helst, tillade han,
drömmarna, som den väckte till liv
därute, voro ljuvliga.
En kväll, när han satt framför buren,
mumlade han bittert:
— Nej, du sjunger inte, och har kanske
aldrig sjungit? Och jag var en drömmare
och en narr! Det finns ingen Fågel Blå!
Då slog plötsligt fågeln ut sina
vingar och lyfte stolt huvudet. Det glänste
och gnistrade om den. Den tycktes
växa, den fyllde buren med ett skimmer
av sol och vår. Och den slog en kort
drill, mer förtrollande än någon,
ynglingen förut hort.
Ynglingen sjönk på knä i bävan och
stum beundran.
Så dog drillen bort, och fågeln
talade med människoröst.
— Det finns en Fågel Blå, och du
var ej en narr, men du blev det! Hur
kunde man inbilla dig, att jag var gjord
att ta på, att betrakta på nära håll i
ditt trånga rum! Du har förspillt din
lycka för en tom, klumpig nyfikenhet.
Aldrig skall du mera skåda mig, aldrig
skall ditt öra mer fånga tonerna av min
fjärran drill och aldrig skall du i tjusning
följa det långa tåget av fagra drömmar.
Du har fallit, o yngling, och du skall
framleva ditt liv lika klok och fet och grå
och vanlig som en skomakareålderman.
Så talade fågeln. I nästa ögonblick var
den försvunnen. Och ynglingen satt där
ensam och stirrade vemodigt på den
brokigt målade och delvis förgylldafågelburen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
