Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Estetisk ekonomi. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
GEORG PAULI
locka en italiensk småstad dess förnämsta
klenod, en altartavla. Mellan dubbla
bottnar i sin kappsäck förde han den förbjudna
frukten oskadd till cimaisen i ett tyskt
museum. Detta är en museal bedrift!
Men man betänker ej, att, förutom den
civilrättsliga sidan av saken, denna har en
estetiskt brottslig karaktär, ty som sådan
måste man beteckna ett konstverks
lösslitande ur dess av ålder helgade miljö — för att
införlivas i ett museum, numreras,
katalogiseras — bilda piedestal till direktörens gloria.
Men direktören har på de yttersta av
dessa tider fått medtävlare om den
hero-stratiska ryktbarheten. Vi uppleva
sammanslutningar som följa dessa spår. Så »Les
amis du Louvre». Om jag än måste
rättvisligen erkänna ett och annat motiverat
undantag, så har jag tillräckligt ofta
bevittnat huru »Les amis du Louvre»
från-hänt offentliga byggnader värdefulla
klenoder från dessas naturliga och
traditionella omramning för att med fog kunna
påstå det föreningens nit och verksamhet
borde kontrolleras och kompletteras av en
annan sammanslutning — »Les ennemis
du Louvre» — och vilken ägde makt och
medel att överbjuda sin rival, till båtnad
för konstverkens bevarande åt sin gamla
måhända anspråkslösare men estetiskt mera
värdefulla miljö. Det är en mycket
okonstnärlig dogm denna, att museet är den
ärofullaste och lyckligaste platsen för en
konstskapelse; det torde vara snarare motsatsen.
Om man än kan försvara att museet är
den relativt bättre förvaringsplatsen för
värden, som eljest skulle tilläventyrs gå
förlorade, för en del donationer etc. samt
att museet för konstnjutningen och
konststudier måste härbärgera ett visst antal
konstverk, så måste man med all önskvärd
energi inskärpa den satsen, att museet —
jag menar nu förnämligast det stora, alltid
för stora museet — är snarare den sämst
tänkbara miljö för ett konstverk, antingen
detta är ett dekorativt sådant eller ej. Det
dekorativa är aldrig rätt dekorativt annat
än i en viss relation — i relation till det
föremål, som är avsett att dekoreras —
och det fragmentariska konstverket, såsom
stafTlibilden, fordrar ju helst isolering.
Om staffli bilden, som ju alltid utgör
det väsentligaste elementet i ett modernt
konstmuseum, yttrar sig en fransk
författare på följande vis:
»Stafflibilderna skulle, om de ägde
stämma att göra sig hörda, säkerligen
beklaga sin lott och beklaga den frihet, som
lyste så lockande då de först sågo dagen.
De skulle bekänna: Vår första stolthet,
den att vara självändamål, att bilda en
sluten enhet och att kunna undvara
omgivningen, har snart måst vika, och
klarare än vår upphovsman ha vi fått erfara
det lösryckta konstverkets ändlösa sorger.
Fria överallt blevo vi allestädes
främlingar! Vår uppgift att tjäna som
minnesmärke över den individuella
konstnärspersonligheten har vållat oss en ständigt
osäker existens. Vi ha förts från cimaise till
cimaise, från skåp till skåp, placerade än
här än där, sedan inpackade och bortförda;
vi ha skakats på långa järnvägsresor och
gungat på fjärran hav till främmande land,
till avlägsna konstutställningar, till nya
obekanta konsthandlare, uppackade, utställda,
åter inpackade och bortförda till nya
ci-maiser, nya väggar — alltid och
allestädes provisoriska. Efter att ha tjänat som
lockbete i fönster och växlat ägare kanske
tjugo gånger hamna vi — d. v. s. en liten
del av oss — i ett museum för att
äntligen fa njuta välbehövlig ro. Men ack så
bedrägligt! Ty nu börjar museidirektören
sin metodiska promenad, vi få tid efter
annan byta plats, än i ’långa galleriet’, än
i ’Salle carée’, tills en ny direktör skickar
ut oss igen i ’det långa’ för att av en
ännu nyare direktör kanske magasineras på
vinden. Där, först där möter oss en lugn
och sorgfri tillvaro, och vi få i ro vila ut
från vår villande Odyssé» — — —
Det är emellertid numera icke endast
stafflibilden, som måste underkasta sig en
existens uti provisorisk omgivning. Tack
vare museernas alltmer uppdrivna
glupskhet och den moderna teknikens utveckling
står även den aldrig så starkt rotade
dekorativa konstskapelsen ej mera säker på
sin plats. Den som besöker det nya
museet André-Jacquemart vid Boulevard
Haussmann far här göra bekantskap med en
ringaktning för det dekorativa
konstverkets stabilitet som slår rekord och ställer
liknande experiment i Louvre och
»Kai-ser-Friedrich» i skuggan. Trapphuset är
dekorerat med från en italiensk villa
lös-brutna fresker av Tiepolo, och
mittelpan-nåen mäter ej mindre än 7 meter i längd.
Försöken att ge den omgivande arkitektu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
