- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
158

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158

OLOF RABENIUS

som icke har någon egentlig motsvarighet
inom den svenska sången. Vi föreställa
oss icke sällan det sträva och kantiga som
ett huvuddrag i finskt folklynne. Det
väsen, Tegengren uppenbarar, är av rakt
motsatt art. Ett ömt och öppet natursinne,
en mild och rik glädje, ett livssaligt
svärmeri finna ett omedelbart och
genomskinligt uttryck i hans dikters mjukvågiga
me-lodik. Han talar i en dikt i Ny vår om
den ljusa natten, som sjunger sin sång i
stilla dur; det är just den klangfärg, som
genomgår hans egen poesi. Då och då
anslår han väl också elegiska toner, men
det djupaste dunkel, han når, är en blid
sommarskymning eller ett lätt töcken, i
vilket solskimret ännu dallrar. Hans veka
innerlighet ger, även när den är
melankoliskt skuggad, svalka, och tåras hans dikt,
visar den på samma gång ett leende. Vad
det är vinnande och älskvärt detta
själstillstånd, vari sorgen endast bildar luft
kring glädjen, som så småningom
genomtränger den med sitt ljus. Hjärtat röres
kanske djupare av en sorg, som klagar i
ett tungt eller trånsjukt moll, men hur
vacker är icke den sorg, som svävar på den
dämpade durklangens vingar! Det är en
sådan stämning man i Jacob Tegengrens
diktning kommer nära.

Skaldens sång är företrädesvis ägnad
naturen, och särskilt är det dess vår och
sommar, med vilka han förenar sin själ. Hans
dikt är samstämd med det mjuka vajet av
ängarnas grönska och av lummiga
lövkronor, med den glidande skiftningen av
ljushägringar och skuggslöjor i rymden över
slätten, med det hemliga spelet av prassel
och kvitter, som tonar genom luft och
mark. Den dyker i böljan och seglar med
skyarna, den smyger in i gräsgömmen och
fågelbon, den speglar månsken och andas
blomsterdoft. Det strömmar ur dessa
dikter en solvärme, som både är naturens
egen och hans betagna hjärtas. Han
skänker jordens fägring och liv sin hänförda
dyrkan, och av den äkta känsla, med
vilken han upptagit dem i sin sång, blir man
omedelbart delaktig. Man möter här ett
rent och rikt natursinne, som tar en
fången med sommarandens egen milda makt.
Det är kärleken till naturen som gjort hans
ögon seende inför dess skönhet. Den
innerlighet, med vilken han älskar den,
framträder vackert i många av dikterna, t. ex.:

Lycka, Av jorden är jag kommen, Den
ljusa natten, Sommarvisa (alla i Ny vår).
Vem märker ej dallringen i rösten i en
strof som denna:

O, lycka, att stilla bryta
ett darrande blad, ett fjunigt,
så levande mjukt och dunigt
som fågelungens bröst,
— att smeka dess Iena yta
med ådrornas fina randning
och känna livets andning
en natt, då allt får röst.

Man tar med skalden månget
andedrag ur sommarens stilla varma liv, vars
luft man vederkvickt insuper i t. ex. den
vackra dikten Nu doftar rågen. Det
krusade sädesfältet uppenbarar för skalden
sommarsjälen:

Ja, sommarsjälen har i den fått vingar,
— den jublar ej, den stormar ej och klingar,
blott bud om djupa, tysta krafter bringar.

Och lätta fläktar över fälten draga,
och axen viska mjukt med röster svaga
om mullens liv, om sommarns ljusa saga.

Tegengrens naturlyrik är på en gång
målande och musikalisk, vädjar både till
ögat och örat. Och tonen och bilden äro
mycket väl sammansmälta, språkmelodin
glider mellan synerna som en klart
porlande bäck genom en blommande ängd.
Den akvarellistiska färgen på hans tavlor
har en dunig mjukhet, som
överensstämmer med den lätta touchen i versens
musikaliska anslag. Skriver han någon
gång en sonett, får den en naturlig grace,
som med fri växt täcker det metriska
schemat, så att man knappast märker det.
Eller ter sig icke sonettens trädgårdsplanta
i följande kvadrenarer som en ängsblomma:

Till sommarängen glad min gång jag styr.
Där vila lärkorna i gömda bona,
där spelar syrsan, sommarns glada fyr,
och vindens visor genom gräset tona.

O, djupa ro! — Ett fjun för vinden flyr.
Förvildad vallmo vaggar blodröd krona.
Argynnisfjäriln svävar stolt och yr
på silverpudrad vinge till sin hona.

Om det förnämligast är vårblått och
som-margrönt som utgöra färgerna på
Tegengrens tavlor, målar han dock även
landskapsbilder från höst och vinter.
Överallt förenar han stämningssymboliskt
själens årstider med naturens. Ett elegiskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free