Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
OLOF RABENIUS
Procopés lyrik, men i dess genomskinlighet
dallra ännu, knappt märkbara och dämpade
av betraktelsen, den personliga värmens
fläktar.
I en grupp intima dikter, som skalden
kallar Disiecta membra, har han givit ord
åt den ensamhetskänsla, han så starkt tycks
ha erfarit och som för honom ter sig som
det karaktäristiska för människans
medvetande och för hennes ställning i världen.
En ring är dragen kring våra själar, och
i den är vår kärlek och vår längtan
innestängd. Det tunga svårmodet i denna
uppfattning framträder med sluten artistisk
prägnans i dikten om »Skepp som mötas
i natten» och om vännen, som blir
begraven.
Han stod oss så nära, men vem han var
ej visste hans bäste vän —
han, slumrarn, som ensam vi lämnade kvar,
att varda till jord igen.
Ett intryck av poetisk sanning, som
skalden återkallar, är hämtat ifrån
vandringen på gatorna i lyktskenet, ovan
vilket himlens stjärnor brinna, och han låter
en här förnimma den underliga dragning
de utöva på den av skumma kval och
lidelser bundne nattvandraren.
Man kan icke vänta, att Procopés sista
diktsamling, Under stjärnorna, skall giva
lika stort utbyte som det utdrag ur hans
samlade lyrik, vi förut omnämnt. Det
finnes emellertid även här sånger, som
tillhöra det bästa han skrivit. Dit hör
framför allt Den skymda stjärnan, en bild av
den tankeklara skönhet, som Procopé i sin
högsta ingivelse är mäktig. Det är
Betle-hemsstjärnan, som försvunnit ur världen,
tills skalden en vinterkväll åter upptäcker
den:
Jag såg ett armt och ödsligt rum —
vid härden satt en moder
jungfruligt späd och tärd och blek,
i fattigdom och skam.
Vid trashöljd barm den skönsta av
en kvinnobarms klenoder,
sin kärleks frukt, hon bar, ett barn,
som hon i lönn fött fram.
Jag såg och såg, och inom mig
så underligt det kändes.
De båda övergivna där
och detta låga hem,
allt var så bibliskt och bekant —
och högt i rymden ländes
så stor och klar och betlehemsk
du, stjärna, över dem.
Man bör särskilt anföra denna dikt som
exempel på skaldens förmåga att låta en
tanke omedelbart framskjuta i en levande
bild. Att reflexionen lagt hand vid verket,
är tydligt, men den har endast liksom
markerat motivet, som härstammar från den
konstnärliga uppfinningen och strax
erhåller sin åskådliga gestaltning.
Andra drag, som visa sig i Procopés
diktning, äro stridbarheten, som särskilt
framträder i hans hat till ryskt våld och
förtryck, och patriotismen, som äger en
viss historiskt stämd innerlighet —
märkbar bl. a. i kantaten vid Vasa stads
tre-hundraärsjubileum.
Man skulle vilja beteckna Hjalmar
Procopé som en förnäm skald, försåvitt fin
historisk och litterär bildning, intellektuellt
tempererad känslighet och artistiskt
formsinne berättiga till ett sådant namn.
En högt manande och synstark
tankelyriker är han väl icke, men både den
per-sonlighetshalt och det stilbehag, hans dikt
äger, skänka den en rangplats inom den
nyare svensk-finska poesien. Genomträngd
av en allvarlig reflexion har hans svårmod
en helt annan värdighet än de vanliga
melankoliska stämningsutgjutelserna.
Liksom för så många andra pessimister
tyckes det — av hans diktnings allmänna
karaktär att döma — som om även för
Procopé tillvarons enda värde bestode’ i
konsten. När sorgen antar skönhetens drag,
blir den sin egen tröst, och i de bilder
och ord, konstnären skapar, speglas det
eviga i det förgängliga. De förbrunna
människolivens aska gömmes i en grav.
smyckad av en marmorstele, på vilken en
ädelt skuren Hegeso uttrycker smärtans ro,
(formeln för konstens väsen). Och dock
är det det oroliga hjärtat vars rörelser
burit fram verket till en fast grund, livets
heta blod som svalnat i dess bildform.
Med sitt varaktiga bestånd har konsten ett
flyktigt ursprung. Sin egen dikt
apostroferar Procopé på följande sätt:
I.yxord, fladdrande uti det blå,
ord med rimmens lätta rimfrost på,
röda hjärteord, som blött och levat,
dunkla dimord, som i drömmar trevat,
ord på allvar, ord till tidsfördriv,
ord, blott ord — och dessa ord ett liv!
Arvid Mörnes poesi har icke den
formella jämvikt och mognad som Tegengrens
och Procopés. Det är understundom i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>