Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur musikens förhistoria. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i ;8
ALF NYMAN
hämtat hela tonskalan av en mysteriös
fågel. Enligt en nordamerikansk saga,
som förtäljes hos Nahuafolket, har guden
Tezcatlipoca låtit hämta ner musiken
från solen på en sinnrik brobyggnad av
valfiskar och sköldpaddor.
Abasa-stam-marna vid Nigerfloden hålla däremot för
troligt, att musikens upprinnelse går
tillbaka till en jägare med namnet
Orgar-dié. I urskogen lyssnade denne
förslagne karl till skogsandarnas sånger,
observerade på deras danssteg och
lärde sedan folket i sin by att dansa
till sång.
Som man märker, växla
förklaringarna åtskilligt. Deras enda
överensstämmelsepunkt är antagandet av ett
mystiskt eller gudomligt ursprung för
musiken. Om den saken råder
ursprungligen intet tvivel. — På Java är
emellertid en betydligt mindre högstämd
förklaring i svang; man säger nämligen där,
att de första musikaliska tonerna
uppkommo så, att vinden av en slump strök
fram genom ett bambusrör, som hade
blivit hängande i ett träd. Och det
behöver knappast anmärkas, att denna
banala förklaringsutväg är den ur
vetenskaplig synpunkt allra intressantaste:
sådana goda tillfälligheter har
urtidsmusiken säkerligen att tacka för åtskilligt!
Utan en rad av dylika akustiska
lyckträffar, på vilka den ljudlystne
vildmannen inriktat hela sin uppmärksamhet,
hade den moderna orkesterapparaten
med dess uppsättning av träblåsare,
stråkar, tubor, klockspel och pukor helt visst
varit några nummer fattigare.
Vill man emellertid vinna besked om
musikens forntid ända dit ut, där
människolivets och djurlivets gränser flyta
samman, har man att förhöra sig hos
de båda forskningsfack, som tagit
forntiden på entreprenad: arkeologi och
etnografi — och vilka på skilda vägar arbeta
på att spränga sig allt djupare in i hi-
storiens urberg. Man skall då snart
finna, att musiken, denna från
jordbundenheten mest uppsvingade av våra
livsyttringar, har en förhistoria, där både
nödens och våldets makter köra i triumf
och där både människo- och djurblod
ryker ur hjulspåren. Men man skall
också bli varse, att ur barbariet, sakta
men säkert, tinar fram en godlynthet
och oförarglig uppsluppenhet, som går
mot kultur — och att i musiken,
jämsides med diaboliska sprängkrafter, slumra
livsbevarande krafter på gott.
Skulle man få sluta av det
vittnesbörd, som studiet av de ännu levande,
ociviliserade folkstammarna avgiver, så
borde människan själv vara att anse
som sitt eget första musikinstrument —
i strupen, händerna och fötterna har hon
haft sina medfödda musikalier; och jorden
äger ännu i dag folk, vars enda
välljudsresurser äro den egna strupen och de
rytmiska klatschar, som uppkomma, när
man slår handen mot bröstkorgen —
eller mot lårets innersida! Daterar man
emellertid musikens ursprung från den
tidpunkt, dä det första gången föll
an-tropoiden in att med tillhjälp av ett
yttre ting framkalla och fasthålla toner,
så torde — av vissa fynd att döma
— musikhistorien åtminstone gå så långt
tillbaka som till grott-tidens människa.
Så har man bland de utgrävda resterna
efter Dordogne-dalens grottmänniskor
funnit ett djurben, försett med ett till
märgkanalen i sned riktning inborrat hål;
anblåstes detta som en vanlig nyckel,
gav det en pregnant, gäll ton. Man har
förmodat, att det kunde vara fråga om
en samlingspipa — eller möjligen en
jaktpipa. Likaså har man vid Poitiers
funnit en stenåldersflöjt av hjorthorn,
med trenne ljudhål, som vid
kombination ge fyra enkla toner i skalan. Ett
musikaliskt fynd av annan typ utgöres
av en stenstav i brungrön nefrit, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
