Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur musikens förhistoria. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR MUSIKENS FÖRHISTORIA 211
scens från mycket primitiva tider — en
atavism i fantasilivet. Och våra
moderna stråkinstrument, på vilka
mästarhanden nu griper cavatinan och
canti-lenan, ha samma blodiga anor: den
ljudande bågsnodden — i förbund med
en annan ljudprincip: klangbottnen eller
klanglådan, också den en förhistorisk
upptäckt av grundläggande betydelse. Redan
tidigt torde resonnansprincipen ha gått
upp för de vilda musici; möjligen kan
härvid den tillfälligheten att bågsenan
spändes mellan spetsarna av ett par
djurhorn med skalle?i isittande ha spelat en
roll — man blev kanske uppmärksam
på det rungande genljudet i benskålen
—; möjligen har man på helt annan
väg kommit underfund med håltomhetens
inneboende klangmöjligheter. I sin
roman från den europeiska istiden, Bræen,
insinuerar Johannes V. Jensen, att det
varit erfarenheter på ihåliga trädstammar
som lett människorna fram till denna
akustiska upptäckt, och han låter
urskogsmänniskorna som omistliga
klenoder forsla med sig på sina vandringar
dylika av åldern urholkade trädstammar.
Det primitiva gehöret har icke heller
varit kräset vid valet av ljudförstärkare;
i främsta hand har det naturligtvis
utnyttjat alla dessa redan färdiga
klangbottnar, som miljön erbjöd: snäckskal,
frukthöljen, kurbitsar, kalebasser,
kokosnötter — den mänskliga huvudskålen
icke att förtiga.
Etnografiska fynd tillåta oss att
närmare följa denna bågens pacificering och
tämjande till stränginstrument. Hos
Damaras-stammen tjänstgör den ännu i dag
ömsom som vapen och ömsom som
toninstrument; hos kaffrerna endast som
toninstrument. Hos andra folkstammar
tillkommer en enkel kalebassgurka som
ljudförstärkare; på östliga Java känner
man ett platt, tvåsträngat instrument,
där ljudbottnen redan utgöres av en
FEMSTRÄNGAD HARPA HOS
NIAM-NIAM-FOLKET, AFRIKA.
kraftig kokosnöt — det hela närmast i
stil med vår violoncell. Så sväller »cellons
ädla barm» från en första jungfrulig
antydan i kalebassen till de fulla och
djupklingande idealformerna hos en
Stradivarius’, Gaetanos och Amatis klassiska
mästarinstrument.
Stråkens antecedentia ligga väl ännu
under utredning; det är i varje fall föga
troligt, att den utvecklats ad hoc — och
att de nu s. k. »stråk» instrumenten
ursprungligen också spelats med stråke.
Troligare är väl, att de resolut slagits
med en käpp. För den vilda musiken
KULEPA-GANEG. Gnidträ från Nya-Irland.
Rives med våt hand, giver sext ackordet
c-e-a (efter Wal/aschek.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
