- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
215

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstmuseet som skönhetsvärld. Av Richard Bergh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KONSTMUSEET SOM SKÖNHETSVÄRLD 21 i

historiskt museum. Det är ett syntetiskt
skönhets- och stämningsintryck det gäller
att skapa och icke illusion af en mer eller
mindre fullständig, brokig och vulgär
»verklighet». Jag hänvisar än en gång till de
små kabinetten i Hirschsprungska museet,
liksom till ett par av de italienska rummen
i Kaiser Friedrich-museet, såsom mönster.

I allmänhet böra de »bryggor» man
använder i ett tavelgalleri — såsom
tidsenliga möbler, konstslöjd, skulptur m. m.
— i och för sig vara goda och
mönstergilla konstverk för att skönhetsintrycket
skall kunna bli fullständigt, och detta kan
i vår tid vara av en särskild betydelse, då
det nu just är av vikt att åter få både
konstnärer och allmänhet att inse, att
»konsten är hel och odelbar och att det icke
är material och teknik, utan anden och
skickligheten, som skola avgöra om ett

föremål tillhör konstens rike eller icke».

* *

*



Liksom i museet de olika avdelningarna
så vitt möjligt böra utgöra sköna och
avslutade stil-ensembler så måste slutligen
alla dessa små enheter tillsammans bilda
en enda stor harmoni.

Besökaren skall hela tiden under sin
vandring genom museets olika formvärldar
(resp. idévärldar) känna det samband som
förenar dem alla. Han bör klarast
möjligt kunna förnimma, hur de successivt och
organiskt utgå ur och övergå i varandra,
trots de ofta stora motsättningarna mellan
dem, och hur de slutligen alla tillsammans
uppbygga den konstens universella
skönhetsvärld, som museet såsom helhet bör
vara en levande bild av. Under hela sin
vandring bör åskådaren oavbrutet äga den
trygga känslan av att det finns en bärande
tanke bakom alla de effekter han ser, ty
här är det så långt ifrån att han kan bli
förstämd när han märker avsikten, att han
tvärtom måste bli förstämd var gång han
inte gör det.

Denna sköna värld skall nu ligga lika
öppen och lockande för alla, för den stora
publiken liksom för forskaren, men den
konstnärligt bildade skall naturligtvis ha
det största utbytet av densamma —
alldeles som den musikaliskt bildade har den
djupaste behållning af ett mäktigt
symfoniskt verk, huru innerligt än den naive

åhöraren kan tjusas av dess olika
välklanger eller gripas av dess helstämning.

Franz von Lenbach gav en gång i ett
offentligt tal en levande målning av det
moderna museet. »Detta måste», yttrade
han därvid, »med sina salar, sina hallar,
sina gårdar, sina trädgårdar göra ett
förtrollande intryck; i detta intryck måste
eftersträvas en stegring, alldeles som i en
symfoni, och till slut skall besökaren lämna
museet helt berusad därav.» Ett liknande
intryck anser också jag att konstmuseet —
denna nya skönhetsvärld — bör göra.
Franz von Lenbachs namn är annars farligt
nog, men också viktigt nog, att nämna
i detta sammanhang. Lenbach drog sig
nämligen icke för det i mitt tycke
brottsliga förfarandet att i sitt berömda, som
museum och skönhetsvärld med utsökt
omsorg inrättade hem blanda in illusoriskt
efterbildade, oäkta ting, när han inte
lyckades finna äkta, som voro stilfulla nog i
hans ögon.

Härigenom rev han med ena handen
ned vad han med den andra uppbyggt:
hela sin så livligt eftertrådda skönhetsvärld.
Ty det är nu en gång så med skönheten
i konstnärliga ting, att den visserligen
beror på yttre, riktiga och sköna
matematiska förhållanden, men endast och allenast
i förening med en på alla punkter
närvarande hemlighetsfull och levande fullgången
ande. Utan den andens närvaro i verket
ingen skönhet. Den bildande konstnärens
verk liknar även härvidlag musikerns. Ett
musikverk kan som bekant återges av en
virtuos med fullt korrekt matematik utan att
därför göra något som helst skönhetsintryck.
Men så kommer en vacker dag en annan
musiker och ger oss den samma matematiken
— kanske mindre korrekt, men på ett sätt
som i ett slag förflyttar oss högst upp på
förklaringens berg. Anden i matematiken
har talat. Det är det, det kommer an på.
Skönhetens rike är förvisso ett andens rike.

Den skönhet, som bara ger oss
geometrisk fulländning, men lämnar oss
andligen oberörda, är dödfödd. All
konstnärlig skönhet, av vad slag den vara må,
måste bäras av en fläkt från- livets egen
varmblodiga ande för att nå fram till
levande människor. Bokstaven dödar, anden
ensam -gör levande. — Detta måste alla
skönhetsdyrkare, inte minst de moderna
museimännen, ständigt erinra sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 9 06:31:42 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1915/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free