Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Dröm och liv. En diktcykel. Av Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖM OCH LIV
217
en ljusning från ovan på söckenskum håg,
en böljning från nedan i söckentung håg, —
eldstrimman i kaos, befruktningens våg
i drift och handling, i tanke och ord,
med verkan gjord långt innan spord.
Och drömmen år själens gästabud,
där hon tronar i kostbar drottningskrud
och skiner i sal av rosor och gull,
varmaste öga och vitaste hull,
vid jubelfanfarer och fröjdelåtar
från stolta och glada undersåtar,
som i hennes rike bygga och bo
och svurit henne en evig tro
att värna om all hennes ättelägg
mot smiskande smygmän och öppen drägg,
så att oförvanskade anletsdrag
må vittna evigt om äkta slag.
Drömmen är blicken fram och opp,
är morgondag och ofödd tid;
och vägen den vandrar, dess glesa tropp
med ögats och hjärtats Abelsfrid,
är skymd av gnyet från våldsmansstål
och Kainsflammor från kättarbål.
På odödlig själ rår dock eld ej, ej svärd;
och liv blott, fullbordan, är dödfylld färd;
hon bar själv, hon var själv en morgonny värld.
IV.
Drömmen är ej någon glupsk vampyr,
som suger i famntag, där livet flyr, —
är ej någon snyltgäst vid livets fest,
som tomäter allt hvad taffeln har bäst.
Nej, drömmen är livet, är livet självt,
ej utanverk, ej fientlig hälft,
utan livets högsta och puraste sinne,
dess hjärtelåga på alplandstinne,
som stiger i ren och spetsig brand
och lyser på mörka och sovande land, —
är livet förnummet mångtusenfalt,
allt i sig självt, sig självt i allt,
i alstringens ljusdruckna njulningsstund
vid evighetsfamntaget av en sekund.
V.
Drömmen är gode gudars skyddslingslott,
ty drömmen är klarhet, klarhets högsta mått,
på det att ett ja må kunna rundligen sägas
och alla värden fullt och ärligen vägas, —
ej blott ett sken, ej någon yttre dager,
som faller över livet och som slår
sin klarhet* över dolda spår och vrår
och i sitt ljusbad renar allt och tvager, —
ej blott ett landskap, som ur dimman träder
och sig i dräkt av färg och linje kläder, —
drömmen är den ljusets inre härd,
som formar, ej belyser blott sin värld,
materian genomglöder och gestalt,
köttvordet ord, beskär ät omstöpt allt.
VI.
»Drömmar
rinna som strömmar ...»
Så säger gammalt ordspråk, som har rätt —
likväl i omvänd mening, uttytt rätt.
Ty som på kartan du ser svarta ränder
beteckna floders lopp igenom länder
och punkter vid dem måla gamla härdar
av huvudstäder uti odlingsvärldar, —
ser strömmens upphov skjuta, strid och smal,
från vilda bergspass ned i bördig dal
och sedan glida, stilla, djup och bred,
på vid och folkrik slätt som farbar led, —
så var ock drömmen andens segelled,
som genom sekler glänste, bar och gled,
förbindande och bringande på färden,
åt alla, lödiga och nya värden,
om ock på djupet vilar mången skatt,
som ingen blick och ingen hand fick fatt,
om ock därnere står en sjunken stad
med torn och linnar uti krans och rad,
som varma ögon, när de klarsynt spana,
sig tycka hälften se och hälften ana.
VII.
Drömmen är bunden, — i art, ej som fel —
till det timligas sköraste fägringsspel;
ty själen, det evigas arvedel,
i en bristande form blott är full och hel.
Så drömmen är gåta på dubbelt sätt:
i väsendet tungt, i uttrycket lätt;
och intetdera du fattar rått,
förrn du enheten speglat, famnat och mätt.
När i slörsta stunder, som livet ger, —
helt vila, helt ljus, — du inåtvänt ser,
ditt inre sig ändlöst vidgande ter
med vidder och djup, som du ögnar ej mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
