Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Dröm och liv. En diktcykel. Av Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
OLA HANSSON
Här i dig är hävd din ändlighets lag.
Med Ijusdränkt rågång i teckning svag
sinnen och själ och ditt hela jag
här smälta ihop och få evighetsdrag.
Den vidd, du ser i dig, inåtvänd,
över seklernas liv stått famnande spänd;
och i djupen, du ser i dig, inåtvänd,
är all-livets eviga flamma tänd . . .
Och en blick ur ett öga, i nuet lång,
sekundkort minspel, en rytm i en gång
ha vidder och djup fyllt med ekande sång,
änskönt du dem mött blott en flyktig gång.
VIII.
1 djupaste, ljusaste middagsron,
en het och bländande högsommardag,
då solen högst på fästet står
och skuggorna falla korta
och tystnad nära och fjärran rår,
sedan tolfte timmans matta slag
förklungit, försmultit långt borta, —
i denna ena och enda sekund
av solblund i julistund
din aning, din insikt, din inre syn
mellan dig och evighetsrikets bryn
genom ljusmättad rymd den famnande bron,
den höga och smala, i blinket slår;
och du skönjer dig själv, som du själv därå går,
en mörk liten punkt blott i gränslöst allt;
och du hisnar, och vaknar, och ser
över dig ner
stå lutad med bockskägget Pans gestalt.
IX.
I högsommartiden och midnattsron,
då Luna sitt drömslott välver
på ängsdimmans vita pelargång
och gula ampeln tänder
i mattblått, stjärnlöst höganloft
och allting är svalt och lätt
förutom jasminers och rosors doft,
som omvärver dig vitt och tungt och hett —
det händer
en sällsynt gång,
att fram till dig når
och du höra får
en darrande ton,
en tyst och lång,
som stannar och skälver,
skälver och står,
tills den ett med dig själv är:
du själv som en ton,
ditt väsens ursprungs- och evighetston,
när din själ är en sträng som svingar
och vid månstrålens stråkdrag klingar.
X.
Du lever i sekundkort blick och min,
vari din själ sig fram i dagen bryter;
och du går död, närhelst dess ljushärd tryter,
och är till vardags tom och grå ruin.
Och som i tidsmått evigheten band
sig helst vid måttet av det minsta lilla,
så är det skenbart bräckligaste villa
som trotsar bäst förgänglighetens tand.
Därför du ock, materia och själ,
i nuet av ett ingenting är fången;
och längesen att elden är förgången,
du är det stelnat kalla skalets träl.
Men därför ock en kroppslig form så spröd,
att den vid blott beröring tyckes brista,
slår in i dig den evighetens gnista,
som är en drömkraft vilken rår pä död.
XI.
Du vandrar i en nejd av vardagslag
och som du känner sedan år och dag,
med skog och sjö, med teg och äng och by
och här och var en mera särskild vy,
som länge upphört dock att vara ny, —
du blickar upp, du blickar ner,
förnimmer intet, intet ser, —
blott träd, gräs, hus, luft, och intet mer.
Så kan en dag, som liknar alla andra,
i trött och nött och tomhänt dås du vandra,
då plötsligt allt omkring dig skiftar hamn
i en förvandling, vilkens art och namn
du fåfängt söker.
Är det återspegling
utav nyskapelse i alltets själ?
Är det därav en andra återspegling
uti din egen känsligt klara själ?
Ett Ijusdränkt bud om lycka vilken stundar?
Förklarat sken utav en sorg som blundar?
Ett bleknat minnes starka aftonrodnad?
En nytänd framtids skära morgonrodnad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
