- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
226

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Kolthoff. En naturvän. Av A. Klinckowström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226

A. KLINCKOWSTRÖM

framkalla inom yttervärlden omkring oss.
Ej minst betecknande för denna
omvärdering är vårt förhållande till den levande
naturen, till växt- och djurvärlden i vår
omgivning.

För urmänniskan, själv en del av
naturen, ett led i dess kedja av
vardande och undergång, vai klyftan
mellan henne och »de andra» smal nog.
Djuren, som den ena dagen jagades
av henne för hennes uppehälle, den
andra måhända jagade henne själv
för sitt uppehälle, föreföllo som likar,
visserligen skilda i mångt och mycket,
men dock, liksom hon, alla bröder i ett
stort brödraskap, vars enda lösen var:
»äta och undvika att ätas». Det är denna
åskådning, långt bortom historiens
gryning, som givit upphov till totemismen, till
sagorna om människors härstammande
från djur och djurs från människor, och
ändlöst seg som urtidstraditionen är, ha
rester av denna gamla tro hållit sig kvar
genom åldrar av stigande odling, ej blott
hos naturfolken, hos eskimåer och
indianer, hos dajaker och polynesier, men även
hos våra förfäder ända in mot gränserna
av vår egen tid. Sagans djur, som tala,
Paradisets orm, björnen, som gifter sig
med prinsessan, ja, de gamla gudarnas
galanta äventyr i svan- och tjurhamn gä
alla upp till samma gamla urtidsrot, då
människan, ännu i mångt och mycket ett
med djuret, ej uppfattade svalget dem
emellan som något oöverstigligt.

Klyftan mellan djur och människa
ökades. I början hårfin, växte den med
varje ny erfarenhet, med varje redskap,
varje nytt maktmedel, människan
lyckades tillägna sig. I och med
övergången från jägarlivet till boskapsskötsel
och åkerbruk vidgades den till ett
Ginungagap. Nöden tvingade ej mer
som förut till ett oafbrutet ingående
studium av djurens liv och vanor; de
krafter, som nu betydde allt: nöd eller över-

flöd, rikedom eller armod, voro regn och
torka, jordbävning och översvämning,
makter av en annan storleksordning,
obegripliga och fruktansvärda. Ur djupet
av sitt eget inre, ur sin gryende fantasis
skattkammare skapade människan orsaker
till dessa verkningar, symboler,
skuggbilder, som småningom fingo liv och
verklighet och blevo gudar. Och ju
längre tiden led, ju mera upptog denna
av henne själv skapade inre värld hennes
tankar, återspeglande sig i hennes vanor,
hennes levnadsätt, hennes konst.
Grottmänniskornas realistiska djurbilder gåvo
vika för bronsålderns rika ornamentik och
symboler; djursagan och totemismen för
myterna om gudars och dämoners strider
om väldet över land och folk. För
medeltidens troende skaror voro djuren
»skapelser», av den Allgode danade till
människans nytta, eller, då detta föreföll
allt för otroligt, till hennes prövande och
luttrande under vandringen genom den
jordiska jämmerdalen. Den pånyttfödda
vetenskapen förmådde i begynnelsen lika
litet som fordom under antiken fylla
klyftan mellan oss och den levande naturen.
För renässansen, som lade måttbandet
kring jordklotet och anvisade det dess
blygsamma plats i planeternas
syskonskara, voro djuren ännu blott »skapelser»,
automater, vackra eller fula, nyttiga eller
skadliga, och ännu upplysningstidevarvets
vise, som dock insett deras likhet med vår
egen kropp och med rastlös iver
studerade deras yttre och inre, sågo i djuren
varelser skilda från oss själva genom
den oöverstigliga klyfta dåtidens tänkande
trodde sig åskådliggöra med orden
»förstånd» och »förnuft».

Först i och genom utvecklingsläran,
denna det gångna århundradets största
andliga erövring, slogs en brygga över
det gapande svalg, som i årtusenden
skilt oss från den omgivande levande
naturen, och i samma mån utvecklings-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free