Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Kolthoff. En naturvän. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF KOLTHOFF 261
läran, efter femtio års segrande kamp,
från en originell hypotes, framkastad av
en engelsk lärd, övergick till att bli
ryggraden i vår världsåskådning, kött av vårt
kött och ben av våra ben, undergick
vårt förhållande till den levande naturen
en genomgripande förändring: i djuren, i
växterna sågo vi ej längre
incommensura-bilia, väsen av med oss ojämförlig
beskaffenhet, stående på ett annat
skapelse-plan, utan idel fränder, närmare och
tjär-mare, somliga efterblivna på vädjobanan,
andra utvecklade i en olika riktning mot
den, vi själva slagit in på, alla dock i
urtidens gryning sprungna ur samma rot.
Denna nya uppfattning av vårt
förhållande till naturen, som i viss mån för
oss tillbaka till urmänniskans i årtusenden
förgätna ståndpunkt, är det som nu sakta
men säkert börjar genomsyra
kulturfolken, tryckande sin prägel på konst
och vitterhet.
Det är lätt att se skillnaden mellan
den roll djuren, i synnerhet de vilda, nu
och för ett par mansåldrar sedan spela i
konsten, i litteraturen. Den gamla och
den nya djursagan, det gamla och det
nya djurmåleriet äro ojämförbara
storheter, skilda genom hela vidden av den
gamla och den nya uppfattningen av
djuren. För de gamla, för Göthe som för
La Fontaine och Landseer, voro djuren
symboler, allegorier, bestämda att återge
människorna, deras fel och brister,
samhällslivet, dess sorgliga eller löjliga sidor;
för vår tid, för en London, en Kipling,
en Liljefors, en Kuhnert äro de något
helt annat: de äro först och sist sig själva,
varelser levande som vi sitt eget liv för
livets egen skull och intresserande oss,
ej som symboler blott av oss själva, men
som bara av samma jord, som väsenden
besläktade med oss, delande vår lust och
vår nöd, våra drifter och passioner,
njutande samma liv som vi själva och
dömda av ödet att dö samma död.
Icke som om jag härmed ville ha sagt
att en London eller en Liljefors skulle
enbart genom den nya åskådningen blivit
vad de blivit, långt därifrån; genom alla
tider ha än här, än där män och kvinnor
uppstått — atavismer kanske från
urtidsdagarna —, som haft ett medfött, av
alla samtidens teorier oberört sinne för
naturen, för djuren; män och kvinnor
som på intuitionens väg nådde fram till
det, vetenskapen ännu ej fattat och
känslan glömt. Sådana män och kvinnor ha
alltid funnits, men först i vår tid blev
det dem förunnat att vinna förstående
och i en ny, av utvecklingsläran
befruktad världsåskådning, finna genklang för
sin konst och för sin dikt.
En sådan man var Gustaf
Kolthoff, jägaren, forskaren, naturvännen,
och i de tidsströmningar jag här ovan
sökt antyda ligger förklaringen, ej till
hans förmåga, den var en omedelbar frukt
af hans medfödda begåvning, men väl
till den yttre framgång, den betydelse
för vida kretsar av vårt folk, han som
författare och bildande konstnär kunnat
glädja sig åt. I sina »Minnen» skildrar
Kolthoff sina bardomsår:
Nästan allt annat från min tidigaste
barndom har jag glömt, men jag har ej glömt de
intryck djuren gjorde på mig. Djur och
blommor voro mitt liv, på annat kunde jag ej tänka.
Allt annat i ett rum förbigick min
uppmärksamhet, men fanns där en fluga, henne såg
jag, och henne följde mina ögon dagen lång.
Det är den födde iakttagaren, som
här talar, och denna de tidiga barnaårens
brinnande kärlek för det levande i
naturen behöll Kolthoff som yngling och som
man ända in i det sista. Liksom han
som barn blott såg flugan i rummet, så
har man ofta ett intryck av att han ute
i det fria går så helt upp i iakttagandet
av djurlivet, att allt det övriga i
naturen: luft, ljus, skog och vatten endast
utgör ett lätt skisserat staffage i synbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
