- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
230

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Kolthoff. En naturvän. Av A. Klinckowström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

264 A. KLINCKOWSTRÖM

branter och ryckas med av hans jublande
livsglädje, då han för första gången
skådar sin längtans mål, Hornborgasjöns1
vasskransade, fägelmyllrande vattenspegel.

Om hans aldrig svikande hänförelse
vid varje ny iakttagelse, om hans njutning
inför varje nytt naturföremål han under
denna tid lyckades förvärva få vi en
aning, då vi t. ex. lyssna till skildringen
av hans känslor inför den första
berguven, fälld uppe i Mössebergs branter
och efter långt letande äntligen tack vare
en lycklig slump hittad bland ensnåren
nedanför stupet:

När man med en sådan passion svärmar
för en sak, som jag, särskilt i ynglingaåren,
svärmade för djur, ser man allting i förstorad
och förskönad dager, och jag glömmer aldrig,
vad jag tyckte denne min första uv var stor och
härlig. Jag lade honom med utbredda vingar
på marken, än på buken och än på ryggen, och
sällan har jag känt en sådan njutning
genomströmma hela min varelse som vid åskådandet
av denna fågel, vars fjädrar syntes mig som de
skönaste blommor.

Omkring denna tidpunkt måste det
ha varit som Kolthoff begynte sina första
försök i djuruppstoppning, — av hans
»Minnen» vet vi att han redan långt
tidigare begynt samla ägg, fjädrar och
förmodligen väl även fjärilar, skalbaggar
och växter. Vem som härutinnan gav
honom den första handledningen veta vi
ej, antagligen var det väl, nu som vid
de första stegen på jaktstråten, fadern;
en fläkt av det stora Linnéska tidevarvet
levde ännu kvar bland dåtidens svenska
jägare, och månget jägarhem hade sitt
lilla naturaliekabinett, — möjligen var
det också den av Kolthoff i »Minnena»
omnämnda jaktintresserade informatorn.
Så mycket är säkert att, händig som han
av naturen var och brinnande av nit för
allt, som hade med djurvärlden att skaffa,
ynglingen snart lyckades förvärva så pass
skicklighet i uppstoppningskonsten, att

1 Hornborgasjön nu tyvärr som så mycket
annat av det Kolthoff skildrat ett minne blott.

hans närmaste — annat val fanns ju
tack vare de försummade skolstudierna
knappast övrigt — beslöto sig för att
låta honom välja konservatorsyrket, och
vintern 1863—64 skickades unga
Kolthoff till Stockholm, för att vid
Riksmuseum inhämta grunderna till sitt blivade
levnadskall. Annu en gång log lyckan
här mot sin gunstling och skänkte honom
i dåvarande konservatorn Wilhelm
Mewes1 en lärare lika skickad att
underblåsa hans kärlek till naturen som att
meddela honom en grundlig kännedom
i yrkets tekniska delar.

För en yngling av Kolthoffs läggning
var andan inom dåtidens vetenskapliga
liv allt annat än gynnsam. Den
jämförande anatomien satt allrådande i
högsätet, den nyfödda evolutionsteorien
samlade kring sig allt intresset och drev
till rastlös verksamhet på paleontologiens,
anatomiens och embryologiens områden,
samtidigt med att havets så gott som
okända värld av lägre djurformer helt
upptog systematikens uppmärksamhet.
För faunistiken, för kunskapen om de
högre djurens liv och utbredning fanns
föga sinne under denna tid, då
museernas skinnsamlingar hart när uppfattades
som en kvarleva från ett föråldrat skede
eller på sin höjd som ett för massorna
avsett åskådningsmaterial.

Så mycket viktigare var det för
Kolthoff att i sin lärare Mewes finna ej blott
den skicklige yrkesmannen utan även en
skarpsinnig och mångsidig iakttagare av
djurens liv och vanor, bättre än någon
ägnad att utveckla och i rätt riktning
leda sin nitiske lärjunges intressen. Säkert
är att Kolthoff har samvaron med Mewes
att tacka för mycket, även frånsett
undervisningen i det rent tekniska, och av mer
än ett yttrande framgår hans tacksamhet

1 F. W. Meves f. i Braunschweig 1814;
anställd som konservator vid Kungl. Riksmuseum
1844—1877; död 1891.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free