Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Kolthoff. En naturvän. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF KOLTHOFF
231
mot denne sin förste lärare i de
vetenskapliga delarna av hans levnadskall.
I slutet av maj 1864 återfinna vi
honom i hembygden genomströvande de
välkända jaktmarkerna, brinnande av iver
att tillämpa sina nyförvärvade kunskaper,
och redan samma höst, ännu ej
nittonårig, tillträder han sin första, visserligen
rätt anspråkslösa, befattning, i det han
vid Skara läroverk erhåller anställning
som konservator med en årlig lön av 400
kronor. Huru härmed tillgick meddelar
oss Kolthoff i sina »Minnen», och jag
kan ej neka mig nöjet att här återge
hans version av saken, helst skildringen
är synnerligen karakteristisk för hans torrt
humoristiska syn på tingen:
Den ärevördige rektorn, vars specialämne
var historia, hade fått klart för sig, att det för
människan var av en viss betydelse att lära
känna djuren. Vad som ingav honom dessa
goda tankar är en historia för sig, kanske vard
att här i förbigående omnämnas. Den gode
rektorn skulle en vacker vårdag ha fest, och
rektorskan hade beklagat sig över svårigheten
av att få en lämplig stek. Medan hon sprang
omkring för att uppleta det bästa ätbara staden
hade att bjuda på, kom en man till rektorn och
bjöd ut en tjäder. Glad i hågen över den som
från skyarna komna läckra tjädern, köpte rektorn
den utan att pruta, och rektorskan blev förtjust,
när hon vid hemkomsten leende mottogs av sin
man med underrättelsen, att han lyckats få en
tjäder till den stundande festen. Tjädern
förevisades för frun, men hon såg misstänksam ut
och drog i tvivelsmål, huruvida det verkligen var
en tjäder. Hon hade sett tjädrar förr, men
aldrig någon sådan, och en dispyt kom till stånd
mellan rektorn och hans fru. Följden
härav blev, att rektorn sände efter den för sin
kännedom om naturen berömde adjunkten
Mathesius och av honom fick den upplysningen,
att den inköpta tjädern var en berguv. Rektorn
fann härav, att kännedomen om naturen var av
vikt för människan. Hade ej Mathesius funnits
till och varit djurkännare, hade ju både rektorn
och hela Skara nobless fått hålla till godo med
berguvstek. Denna händelse gjorde att jag vid
aderton års ålder blev anställd som konservator
vid Skara läroverk och där blev i tillfälle börja
min bana.
De följande sex åren, övergången från
ynglinga- till mannaåldern, voro för
Kolthoff en enda lång upptäcktsresa, varunder
södra och mellersta Sveriges hedar och
skogar, kuster och sjöar genomforskades
med rastlös iver, och varunder den unge
Skara-konservatorn förvärvade en
kännedom om dessa nejders natur, om insekters,
fåglars, däggdjurs och fiskars liv och
vanor, troligen mer ingående än allt vad
förr eller senare — åtminstone efter
Linnés dagar — kommit någon enskild
forskare till del. Flera bland de allra
yppersta av hans naturskildringar —
jag behöver blott påminna om En resa
på Vettern, Tovarpsjön, En liten perla
i Kalmarsund, En augustidag på södra
Olands strand, andra att förtiga —
härstamma från denna första fria jägartid
och visa oss Kolthoff än ensam, än
åtföljd av sin förre lärare Mewes eller av
en hyrd hantlangare genomströvande
markerna, seglande längs kusterna, än
övernattande i fiskar- eller torparstugan,
än nöjande sig med det skydd en ihålig
ek, en överhängande klippa eller båtens
segel kunde giva. Och var han än
färdas, på Falbygdens slätter, bland
Kalmarsundets ekkransade öar eller ute på
Ölands ödsliga alvar, överallt upptäcker
hans öga nya under, nya skönhetsskatter,
överallt har han »förmågan att se det stora,
sköna, underbara i naturen; varje fågel,
varje insekt och blomma är hans vän, han
känner dem, han är aldrig ensam». Aret
1870 utgör slutet på denna period i
Kolthoffs liv. Detta år fattar han
nämligen det viktiga och som säkert nog
många bland hans omgivning tyckte
djärva beslutet att bilda eget hem och härd
och leva på sin bössa. Rörande frågan om
lämplig ledsagarinna genom livet rådde
ingen tvekan, redan sedan åratal tillbaka
hade unge Gustafs hjärta gjort sitt val,
och den 4 okt. förde den knappt
tjugofemårige unge yrkesjägaren till altaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
