Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Kolthoff. En naturvän. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF KOLTHOFF
235
BIOLOGISKA MUSEET I STOCKHOLM.
annan svensk naturforskare kunde göra
honom stridig, mottog han under hela
sin Uppsalatid frän alla delar av landet
djur till påseende och uppstoppning och
sattes härigenom ofta i tillfälle att åt
vetenskapen rädda sällsynta fynd, som
eljes gått förlorade. I viss mån kan det
sägas, att Kolthoffs stora anseende som
djurkännare och jägare kastade sitt
återsken på hans konstnärliga verksamhet
och även här bidrog att inom jägarkretsar
skaffa honom ett rykte, måhända större
än han på detta område förtjänat. Det
står nämligen ej att förneka, att han som
ren derniatoplastiker ej nådde till krönet,
härtill saknade han alltför mycket blick
för det plastiska. Den konst, som på
en Svenssons verk låter oss ana
muskulaturen under huden, som på en Gyllings
fåglar kommer varje fjäder att dallra av
livets egen fläkt, söka vi förgäves hos
Kolthoffs skapelser. Överhuvud tror jag,
ingen grundlig kännare av Kolthoffs
skrifter skall kunna värja sig från intrycket
att hans fantasi är till arten vida mera
målerisk än plastisk. Så t. ex. genom-
läse man den mästerliga skildringen av
den öde drivisen i nattbelysning:
Jag vände mig mot norr och såg där
isblockens mörka skuggsidor, skiftande i
mörkblått, violett och svart, höja sig mellan högblått
vatten och den vita, bortåt allt mer blånande,
isen. Och där bakom, under solen, stod en
vall av dimma lik en hög mur. Praktfullare
blev skådespelet, när jag vände blicken åt söder.
Där låg isen utbredd i det mest strålande
solsken. Den på isflakets kant uppvräkta,
sönderbrutna isen glittrade som tusen små speglar,
ramade i blått och guld, och där bakom var en
sjö, vars klara vatten var så blått och skönt
som man endast ser det i polarisens underbara
sjöar. Inne på isen lågo jättestora isblock
uppskruvade på varandra, och dessa liknade
ruinerna av en stad. De glittrade i regnbågens
alla färger, än randade i blått, än i rött eller
gult. Än tornade isblocken upp som en kyrka,
än tedde de sig som ett slott eller en trasig
ruin, och effekten fördubblades därav, att det
hela speglade sig i isens små och stora sjöar.
Som man ser: föga blott om isens
underbart fantastiska gestalter, desto mer
om färgernas trollmakt, — det kan ej
nekas, att det här vida mer är målaren,
koloristen, än plastikern, som fört
pennan. Denna brist på sinne för det rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
