Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - På allfarvägen från Rom. Av Anton Lindsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
ANTON LINDSSTRÖM
BRO ÖVER AQUATRAVERSA.
årtusende tillbaka i tiden och fortsätter
från obelisken på Piazza del Popolo ut
genom den minnesrika porten, möter
han i tankarna skaror av pilgrimer, som
nalkas målet för den långa vandringen:
kyrkan vid Tibern och den bild av
aposteln Petrus, som lik en skyddsgud
förvarades i det angränsande klostret.
Den gamla världen hade då levt ut, men
ett nytt herradöme hade sett dagen, och
detta herradöme var den katolska
kyrkans. I århundraden förblev via
Fla-minia en vallfartsväg, utmed vilken icke
blott trons utan även vetandets
pilgrimer färdades med ett och samma mål
för ögonen: Roma Aeterna. Det målet
vinkade för en drottning långt uppe i
norden, och en dag i december månad
1655 höll Christina sitt intåg genom den
Flaminska porten. Hon kom då ridande
på en vit häst, iförd manlig dräkt, med
plym i hatten och eskorterad av det
påv-liga schweizergardet, och porten hade
henne till ära — felici faustoque in-
gres sui — blivit av den fantasifulle
Bernini, »1’anima di tutto il secolo»,
restaurerad och förskönad. Den privata
ankomsten hade visserligen inträffat några
dagar förut vid Porta Pertusa i närheten
av de vatikanska trädgårdarna, men
drottningens rang och den betydelse hon
tillmätte sig själv berättigade till intåget,
och hon emottog en hyllning liknande
den som romarna av ålder brukade
nedlägga inför denna världens store: inför
Constantinus efter hans seger över
Max-entius, inför Carl den store och Henrik
den sjunde vid deras kröning och inför
den franske kungen Carl den VIII:e, när
han på påfven Alexander den VI:es
inrådan tågade genom Italien och lät
utropa sig till kung i Neapel.
Det var andra tider för landsvägarna
på 1600-talet, då de utgjorde
föreningslänken mellan tjärran kulturer och
valplatsen för äventyr och bedrift. Nu har
bullret från detta skede för länge sedan
tystnat, glömskan spirar ur gräset, och
ensligheten invaggar den resande i den
tron att allting är fred och ro på landet
och att inga faror lura annat än i form
av plötsligt framrusande bilar och
auto-cyklar.
Via Flaminia har delat så många av
de andra vägarnas långsamma öde.
Tiden har sopat igen nästan alla spår av
antik odling, och villorna, templen och
gravvårdarna ha försvunnit, likaså
härbärgena (mansiones) och skjutshållen
(mutationes), som ännu i medeltidens
början lågo kvar bland världsväldets
ruiner och räddade trafiken. Det har
blivit gräs och grus av allting, källor
och betesmarker, kulturen har vänt om
och öppnat dörren till ett Arkadien, där
ett fåtal människor leva ett obemärkt
liv, medan de mata sina höns och lyssna
till duvornas kutter.
Det är omöjligt att inte tänka på
Nicolas Poussin och på hans paysage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
