Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - På allfarvägen från Rom. Av Anton Lindsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ ALL FAR VÄGEN FRÅN ROM
253
VADSTÄLLE PÅ CAMPAGNAN.
Runt omkring kyrkogården är allting
tyst och stilla, endast skuggan från
muren kryper långsamt mot ingången och
blir allt kortare. På andra sidan av
vägen står ett oratorium prytt med en
madonnabild, och madonnan har rosor i
håret, ty rosen är en älsklingsblomma
på campagnan. Den sitter i form av
ett handtag på den unga flickans hårnål
av silver, och alla de röda och blå
vinkärrorna äro övermålade med rosor. Nu
flyger en carettino förbi oss, förspänd
med en häst i galopp, och tvenne
bar-huvade flickor ha tagit plats på sätet,
medan körsvennen sitter i knäet. Men
sen dröjer det länge innan något levande
väsen blir synligt. Minuterna förgå, en
ödla gör ett snabbt besök på en
gärdesmur, och marken drömmer sina
drömmar om solen. Vid middagstiden
kommer en åsna trippande, och ryttaren, en
trashank med lappade byxor och
bred-skyggig hatt på huvudet, sitter högt
uppe i bomsadeln mellan en tom kagge
och en hötapp. När sedan solen hunnit
sjunka ett stycke, komma formännen på
sina slamrande kärror. Det gnisslar om
hjulen, och hästarna ha inte bråttom.
De flytta sig framåt med tveksamma
steg, och allrahelst skulle de vilja stanna
en stund. Men då lyfter formannen sin
piska. Han ligger raklång på botten av
kärran, och ibland händer det att han
somnar och inte vaknar förrän han är
framme vid stenbrottet. Just nu reser
han på sig, lossar på skärpet och virar
det om igen flera gånger om livet. Han
bär en svart hatt och en röd nejlika vid
örat, och han liknar med sin fylliga haka,
örnnäsan, den fint skurna munnen och
de glänsande tänderna en kejsare från
Gallienus’ tid eller en knytnävskämpe.
För omkring femtio år sedan, då påven
regerade, hade en ensam främling
förmodligen blivit tvungen att lämna
honom sin portmonnä, sina ringar och sitt
ur för att inte bli ställd inför ett än
värre öde. Det var en självsvåldig tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
