- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
271

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kom nya tid! Av Hans Vik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KOM NYA TID 271

Och var den vindens verop välva fram,
av namnlös fasa bliva barnen stumma.
De leta fåfängt sina lekars lamm,
och yngling, ungmö sina värv försumma,
på trappan bundna av sitt släktes skam.
Men inne sitta gammelman och gumma
och banna, böjda, fruktsamhetens brott,
ty son och dotter fötts att lida blott.

Var vindens ve vid någon hjässa rör,
blir håret vitt, hur ungt det är till åren.
Ty varje ve är skräck, är hopp, som dör —
Dock upp ni unga, trots de vita håren!
Av sorg, av andras kval de vitnat. Hör,
hur trumman går! Följ vindens ve i spåren!
Framåt, framåt! Vräk ut från landets gräns
förödarn, som på Kainsmärket känns!

Det finns en bygd långt upp mot nord i väst,
som vida åsar med sin blånad stänga.
Den vilda vinden på sin galna häst
ej än förmått att dit med fasan tränga.
Där lever lugnet än som rotfast gäst
bland solroshäckar, som vid gårdens länga
se barnens lockar med sin gula glans
i leken härma fjärilssvärmars dans.

Och där som förr i flickans morgondröm
står gossen högt på byggets bänk och hamrar.
Han reser stugans vägg vid sagans ström.
Ur fång av grönt, som förstubron belamrar,
han lyfter flätat lövverk, yr och öm,
att bröllopssmycka loftets lyckokamrar,
dit hon skall föras någon stilla kväll,
när månen seglar stor på vågigt fjäll. —

Den kvällen varit nu de unga tus,
och nästa dag stänkt dagg i lingonriset.
De hälsa solen ur sin svalgångs ljus.
En bofink drillar, ej på gamla viset
men dubbelt härligt, och i strömmens brus
bor klang av källans spel i paradiset.
Åt jordens fägring fröjdas högt de två:
»Att se dess vidd låt oss på vandring gå!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free