Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Jane Austen. Av Mathilda Malling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANE AUSTEN
275
alla sönerna voro ju officerare i »Hans
Majestäts Flotta». Så ha de skämtat över
sitt umgänge, alla de lustiga och »vanliga»
människor, syster Jane på en prick förstår
att härma och beskriva. Kanske har själva
den pompösa Mrs Norris varit hos dem
på visit och de långa herrarna Austen ha
tjuvpojksaktigt andäktigt åhört hennes
stormäktiga och självrättfärdiga förmaningar,
medan Jane med nedslagna ögon sakta
smusslat sina papper ned i sybordslådan
och tagit fram broderiet. Eller har kanske
Mrs Elton tittat in den dagen och skrutit
med »Selina» och »Maple Grove», eller
Elisabeth Bennet har skrivit ett av sina
förtjusande brev, som nu Cassandra och
Jane läsa tillsammans, medan Henry eller
Edvard (ty Miss Bennet måste ju ha en
hedersplats i varje välinrättat flottisthjärta!)
försöka titta över systrarnas axlar, eller
har kanske till och med Mr Collins,
naturligtvis »med Lady Catherines tillåtelse, gjort
sig ärende dit och friat till Jane ...» Hvem
kan veta?
Säkert är att författarinnan redan mycket
tidigt måste ha gjort sina rent av
underbart träffsäkra iakttagelser, »oöverträffade
i någon litteratur», ty inte mindre än tre
av sina berömda sex böcker skrev hon
innan hon fyllt tjugofem år och medan
familjen ännu bodde i Steventon. Dessa
äro Pride and Prejudice (skriven 1796—97
och först publicerad i8r3), Sense and
Sensibility (skriven på vintern 1797—98
och utgiven 18 r 1), Northanger Abbey
(skriven 1798 och tryckt 1818). Dessa
tre böcker äro alltså färdiga då Jane blott
är 23 år gammal. Sedan följer en period
av inte mindre än 12 —13 år, då hon intet
skriver, i alla fall intet som vi veta om.
Från 1811 till 181 6 skriver hon sina övriga
tre arbeten: Mansfield Park, Emma och
Persuasion. Hon dog på sommaren 1817,
och ett par av romanerna äro först
publicerade efter hennes död.
År 1800 flyttade familjen till den
bekanta badorten Bath (förträffligt beskriven
i en av romanerna) och efter faderns död
(1811) till Chawton till en av bröderna,
som hade ett hus där. Först här — i
Chawton — har Jane Austen utgivit sina böcker.
De tyckas emellertid till en början inte ha
gjort så stor furore (ehuru ett par av dem
trycktes i nya upplagor), ty manuskriptet
till »Northanger Abbey», som redan under
vistelsen i Bath blivit sålt till en förläggare
därstädes och av denne blivit bortglömt
eller kanske ej befunnits värdigt att tryckas,
återköptes efter flera års förlopp av en av
författarinnans bröder för den blygsamma
summan av omkring 200 kronor.
Förläggaren gjorde en mycket dålig affär.
Och dock kan man, när man tänker
efter, ganska väl förstå, att Jane Austens
böcker måste ha en viss tid på sig för att
hinna bli »populära» — ifall de egentligen
någonsin kunna anses ha blivit det, utom
precis inom de allra högst kultiverade
klasserna, för vilka litteratur betyder något
mera än förströelse. Hon är för enkel och
för fin, hon föraktar ur djupet av sitt
redliga hjärta all effekt liksom all mystik och
har — det kan inte nekas — blott ringa
uppfinningsförmåga. Till gengäld har hon
ett par ögon som ingen sedan Shakespeare
(jämförelsen är Lörd Macaulays, inte min)
någonsin har haft. Hon ser, och hon målar
vad hon ser. Med en oförlikneligt fin pensel
— dock inte »alltför fin», som hon själv
trodde — med färger som på det
naturligaste sätt skifta och gå över i varandra
förstår hon att på sina begränsade dukar
frammana de mästerligaste tavlor av engelskt
hemliv och umgängesliv från omkring år
1800. Men dessa människor tillhöra ej
blott England och leva ej i något bestämt
århundrade — de höra hemma överallt i
vår civiliserade värld och äro lika
livslevande friska nu, som de voro för över
hundra år sedan. Vem har inte hört Mrs
Elton skryta och snobba med sina fina
släktingar och bekanta? Vem har inte varit
vittne till Emmas på en gång beräknade
och troskyldiga ädelmod? Eller till hennes
fint nyanserade själviskhet? Vem har inte
hört Mrs Bennets eller Mr Thorpes eller
Lady Bertrams resonemanger? Alla lika
osökt fåvitska och alla så olika varandra.
Som jag förut sade, brukade Macaulay
jämföra Miss Austen med ingen ringare än
William Shakespeare, och inom sin lilla
sfär äro säkert hennes personer lika
odödliga och allmänmänskliga som t. ex. John
Falstaff eller kung Lear eller Othello inom
den stora värld, i vilken dessa mäktiga
gestalter röra sig.
I olikhet med Dickens, överdriver hon
aldrig, i olikhet med Thackeray »talar hon
aldrig själv med» i sina böcker. Hon
tilllåter sig sällan någon reflexion, mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
