Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Jane Austen. Av Mathilda Malling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 MATHILDA MALLING
mindre någon dorn över sina personer.
Hon framställer dem — nakna, höll jag
på att säga, ifall detta begrepp överhuvud
kunde förenas med Jane Austens decent
välklädda krets; och utan att småle, utan
att förändra ett drag i sitt vackra lugna
ansikte överlämnar hon åt sina läsares
medlidande, beundran, ömhet, respekt eller
förakt hela den värld hon skapat — skjuter
den sakta ifrån sig och fattar åter
broderiet, medan hon »demüthig» ser ned på
sina vita långa händer utan ringaste
bläckfläck, vilka så väl förstå föra nålen ut och
in genom tyget. Världens omdöme tyckes
ej spela någon roll för henne. »Jag är
tillräckligt fåfäng —- och själv tillräckligt
nöjd med vad jag presterar», säger hon
vid 2i års ålder, då hon skrivit »Pride
and Prejudice» — kanske hennes bästa
bok. Ett fint tvetydigt uttalande, som lätt
kan förstås sålunda, att författarinnan -—
ehuru äregirig i sig själv — är så
fullkomligt medveten om sitt eget värde, att hon
ej behöver andras gillande och beröm.
»Jag vet inte, varför ni beundrar Miss
Austen så mycket» — skriver en gång litet
otåligt Charlotte Brontë i ett av sina brev
— och tillägger betecknande: »Ske has
no passion.» Ja — vem vet? Man vet ju
i det stora hela så litet om Jane Austen.
Säkert hade hon aldrig varken kunnat eller
ens velat skriva »Jane Eyre» eller »Villette»
— mycket mindre hängiva sig åt den
lidelsens storm, som rasar över Emilys
Wu-thering Heights — en bok Swinburne
beundrade lika högt som Macaulay beundrade
Emma. Men är det troligt, att en kvinna,
en ung och vacker kvinna, som skildrar
Elisabeth Bennet, Fanny Price och Änne
Elliot, skulle sakna en kvinnas förmåga
att älska? Som sagt, man vet så litet om
Jane Austen — hon var ej en av dem,
som tala stort om sig själva — och hon
dog så ung, att hon ej dukade under för
behovet att skriva »memoarer» eller samla
sina minnen Men det finns en liten
historia (och här kommer jag ovillkorligen att
tänka på hennes långa tystnad: ej en enda
bok från 1798 till i8ix!) om en ung
sjöofficer, som älskade den brunhåriga och
vackra Miss Jane och en dag kommit till
Steventon och haft ett långt samtal med
henne, vari han lovade att »komma igen» . . .
Det var under de stora krigens tid, och
många unga män, som med kärlek och
otålighet väntades hemma i England, sänktes
i havet från Nelsons fregatter.
Här tänker man först och främst på
de många unga sjöofficerare hon tydligen
med så stor förkärlek skildrat och —
framför allt — på hjältinnan i hennes sista
bok, Persuasion. Änne Elliot är säkert
den sista kvinna hon skildrat; hon var då
omkring fyrtio år, hälsan började svika
henne — kanske slappades också hennes
stränga, nästan järnhårda självdisciplin och
behärskning. Också ha nog många — inte
allenast jag — i beskrivningen av denna
kvinna ovillkorligen tyckt sig se ett slags
självskildring.
Har icke Miss Austen — tänker jag mig,
när jag läser boken — i skildringen av
kapten Wentworths och Annes möte givit
ord åt sin egen fåfänga dröm om att ännu
en gång få återse den älskade? Har hon
inte tänkt på sig själv, då hon beskriver
Annes djupa medlidande med den
bedrö-vade kapten Benwick, som just då han
vunnit »prispengar och befordran» mister
sin unga fästmö? De spatsera tillsammans,
och Änne säger: »Varken er tid eller ert
liv kan ju egentligen kallas ert eget (hon
menar i hans egenskap av officer i aktiv
tjänst) — hur skulle det gå, om ni tillika
med ert arbete och era plikter också skulle
ha en kvinnas känslor att bära på? . . .
Vårt privilegium — det är ej särdeles
avundsvärt — är att älska längst, när liv
och hopp för alltid äro borta ...»
Jane Austens hjärta var inte kallt —
som några menat — men det var starkt.
Då hon blir sjuk, och de oroliga,
kärleksfulla syskonen bemöda sig att på allt sätt
söka bot för hennes onda, vet Jane själv,
att hon inte har långt igen. Och då en
av dem, när slutet nalkades, ömt frågade
henne, om hon ännu önskade något, svarade
hon stilla: »Intet utom döden.» Det var
hennes sista ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
