Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fredrika Bremer och Frances von Koch. En samling brev meddelade av Malla Grandinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
MALLA GRANDIN SON
er en hel mängd. Ty om några föräldrar
förtjena att lyckas med sina bara och få
glädje af dem, så är det du och din man,
emedan ni så rent och oegennyttigt söka
blott deras väl. — Till min nästa bok
vill jag hafva en vignett och den skall
föreställa en fjäril som fladdrar öfver sin puppa.
Jordelifvet i alla sina former har ej sannare
bild af sin verklighet, sitt väsen. Och
puppan, Frances — den kropp af jordens
stoft som omsluter och binder Psyches
vingar, den är det som binder, som trycker
dig, mig och de flesta menniskor på jorden.
Hemmets puppa äro hushållets omsorger
med alla dess åtföljande svårigheter och
besvär. Jag känner många fruar som,
liksom du, bära och sköta dessa utan minsta
böjelse. Men för dig som för dem måste
den tanken vara stärkande att blott inom
denna puppa kan hemmets psyche utveckla
sig; den bör trösta för de många till
mattankar och andra hushållsomsorger offrade,
skenbart fruktlösa timmar. Men nog vill
jag hoppas att med tiden detta machineri
för lifvet kan göras enklare och lättare för
husmödrarna i Norden.
Sjukdom, nedstämda sinnen äro en
annan puppa för själens lif. Och när du lidit
derunder — hvarför min söta Frances har
du afhållit dig från ett meddelande derom
som du kännt håg till? Din elastiska natur
blir ofta vederqvickt genom blotta
meddelandet, lynnet återtar sin munterhet när
det får ladda ur sig; så är det mer och
mindre med alla. Jag vet det, känner dig
nu, skulle så gärna höra dina uttrycksfulla
ord, och skulle blott lagom ha ondt af ditt
onda, nu när jag vet hur nära det är att
springa öfver i ett godt, ett glädjande!
Dina sorger, söta Frances, äro som dina
grossesser, de föda dock slutligen fram ett
— friskt lif!
Ack, hur ofta flyger ej min själs ögon
hem till de mina och ser dem och talar
med dem. När min kropps ögon få se
dem vet jag ej ännu. Kunde jag vinna
en nerv-styrka, eller rättare öfvervinna
en nervsvaghet som i flera år har plågat
mig, — kunde jag genom någon välsignad
smitta vinna litet af den sköna aplomb,
som gör min älskade vän och värdinna
till »such a forteress», som du sade, så
skulle jag glad komma igen till de mina;
ofta söka en treflig språkstund med dig
och din Nils — och vara trefligare för
er alla. Få nu se hvad Strömstad i
sommar vill göra för så väl mig som min goda
vän.
Hon är bra sannt älskvärd denna vän,
min söta Frances, och jag längtar ofta att
du skulle vara en liten tid med henne för
att rätt begripa det förunderligt på en gång
förfriskande och hvilande som kommer fram
af ett dagligt umgänge med henne; du
skulle visst hjelpa mig att få namn och ord
derför. Jag finner inga, ehuru jag lifligt
känner det välgörande af att vara nära
henne. Din stora landsman Johnson har
sagt om någon som omtalades för kvickhet
och förståndighet: »pumpen går nog, men
man vet icke om det är ur en reservoar
eller ur en springande källa»; han har rätt
i att göra en stor skillnad deremellan, den
kännes i synnerhet under en daglig
sam-manlefnad, och jag tror att hvad som gör
grefvinnan Sommerhjelms väsen så
förfriskande är just den friskt springande källa
ur hvilken både känslor och tankar komma
fram. Allt kommer så oöfverlagdt, så färskt
så lifligt och derjemte så träffande, så
sa?int — det må nu vara tanke eller känsla.
Dock det sanna hör väl framför allt till
hennes rena själsbildning och moraliska
helhet. —
Jag gläder mig åt utsikten af »another
scrawl» från dig, lika rolig, lika präktigt
läslig som den sista. — Jag är af hela
hjertat din tillgifna
Fredrika.
Tomb. d. 18 maj 1839.
Ack, att jag kunde taga en stråle af
solen, en vind af våren — min söta, goda
Frances — hur gerna ville jag ej komma till
dig dermed. Kanske har redan solen och
våren vederqvickt din själ, kanske har dess
egen spänstighet och de sällhetskällor du
har inom och omkring dig bortjagat de
moln, förtagit den smärta som uttalar sig
i ditt sista bref! Jag hoppas och tror så!
Och hvad kunde jag säga dig, min
goda kära Frances som du icke bättre
säger dig sjelf. Och den tröst, den
verkliga och sköna tröst för hvad du saknar
af lifvet och som ligger i sjelfva din
lefnadsställning, den skall icke undgå din
blick! O nej! Du skall torka Ditt ögas
tårar (mina tåras när jag tänker på dessa),
den skall låta det i lugn klarhet se på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
