Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
OLOF RABENIUS
inbillning lyft en idé till åskådlig och
ljus-fylld syn. Det är genialitetens trollspel
man ånyo bevittnar.
Det närmast och omedelbart
framträdande motivet, som utvecklas i boken, är
faderskärleken. Vi få erfara, hur denna
väcker en av livets sorger och bekymmer
tyngd man — en enkel folkets son — till
nytt liv. Jan i Skrolycka är misslynt över att
hans hustru skall föda barn, men så snart han
håller det lilla varma människobyltet i sina
armar, blir han genomskälvd av en lycka
så stor, att den med ens förvandlar hans
väsen. Med den mest övertalande konst
skildras det, hur den elementära känslan
bryter fram hos honom. Det sker med en
monumental enkelhet, som just på den
grund gör en så mycket starkare verkan.
Författarinnan visar sedan sin konstnärliga
uppfinningsförmåga genom en rad fina
illustrativa smådrag, vari faderskärleken
röjer sig. Hon ådagalägger därmed en
kunskap om människohjärtat, som endast den
poetiska intuitionen är mäktig. Ibsen har
i en episod i Brand på ett oförglömligt
sätt skildrat moderskärleken. Selma
Lagerlöf står honom icke långt efter som
faderskärlekens tolk. Seden tillåter icke
föräldrarna att närvara vid kristningen, men
Jan trotsar genom att infinna sig till
densamma förbudet och det klander han
därigenom ådrager sig. Han måste själv vara
med och övervaka allt vad man företager
sig med hans lilla flicka. Det finns ett
farligt troll, som hotar vid kyrkvägen, men
när Jan bär barnet i sin famn och sjunger
sin psalm, mäktar det icke göra något ont.
Mest rörande ter sig hans ömhet, då han
offrar sin finaste skjorta för att därav
bereda ett täcke åt flickan, då hon ligger
sjuk. Det kostar honom en själsstrid, men
han vet, att kärleken kräver offer, och
litet uppblandad med vidskepelse som den
hos honom är, fruktar han, att varje
försumlighet kan draga med sig barnets död.
Den monomani, vartill hans faderskänsla
sedermera utvecklar sig, är redan på detta
tidiga stadium förberedd i hans hållning
och uppträdande gentemot omgivningen;
ägaren av en sådan skatt som han är för
stolt för att av rikare folk taga emot
några allmosor. Men samtidigt förädlar
kärleken hans sinnelag. Det är Klara Finas
förtjänst, att han på kvällen hjälper en
arbetskamrat med hans ofullbordade dags-
verke. Med vilken fin upptäckarförmåga
går ej Selma Lagerlöf här — som många
gånger förut — kärlekens moraliskt
väckande verkan på spåren!
Allteftersom Klara Fina växer upp,
blir det ett ömsesidigt trohetsförhållande
mellan henne och fadern. Med barnslig
omedvetenhet besvarar hon hans ömhet.
En putslustig naivitet ligger i hennes svar
på skollärarens fråga, vad det finns för
namn på Gud: ledd genom en association
från fadersnamnet säger hon Jan,
naturligtvis till den närvarande faderns förtjusning.
Men snart faller det skuggor över den
ljusa tavlan. När Klara Gulla blivit
fullvuxen, lämnar hon plötsligt hemmet för att
taga tjänst och därmed förskaffa föräldrarna
en nödtvungen penningehjälp. Man tänke
sig Jans saknad och sorg. Ett år går.
Pängarna anlända, men flickan förblir borta.
I bygden får ett rykte omlopp, att hon i
Stockholm råkat på villovägar, och någon
säger sig ha sett henne i grant utstyrd
klädsel. Jan, som av sin längtan fått
förståndet knäckt, upptar ryktet på sitt sätt;
i hans fantasi har hon kommit till stor
makt och härlighet, och då skogen i hans
öron susar en visa om kejsaren av
Portugallien, antar han själv denna titel och
värdighet, sedan han upphöjt sin dotter till
kejsarinna. Så lever denne torpar-Don
Quijote i en självdiktad värld av illusioner
och chimärer, ett drömrike, varöver han
är härskare.
Det är naturligtvis ett dubbelliv han
för. Verkligheten brottas med hans
inbillning, och omgivningens spott och spe
kontrasterar mot hans självhärlighet. Man
inser, vilken svårighet här möter teckningen
och vilken fara, den psykologiska
trovärdigheten löper. Men Selma Lagerlöfs med
spontan logik arbetande fantasi vet att
tvinna trådarna till ett samspunnet helt
och låta det drömtillstånd, vari Jans själ
befinner sig, på ett naturligt sätt gjuta sin
dager i den reala miljön. Det blir ett
crux för Jan att förklara, varför man icke
vill erkänna hans värdighet utan i stället
tar honom för en narr, men han har sin
egen finurliga kasuistik för att för sig själv
tillrättalägga den saken.
Sådan han går och står, är hans figur
av en dråpligt grotesk verkan. Till hans
vridna inre människa svarar hans utstyrsel,
bestående av en styv grön kaskett, en hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
