- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
327

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER

327

käpp med silverknopp och pappersstjärnor,
varmed han smyckar sitt bröst. Men
liksom hans vurmerier ha också dessa
dår-skapsinsignier sin egen symboliska mening.
Käppen och kasketten har han fått i arv
av en bondesläkt för sin trohet och
redlighet i tjänsten, och pappersstjärnorna har
han mottagit av en tokig kvinna under
uppgift att de voro verkliga stjärnor, ty,
har hon sagt, »när en bor i Längtedalarna,
då nöjer en sej inte mä di jordiska tingen,
utan då är en tvungen att te å ge sej ut
å söka efter stjärnor.» Det är således
hans själ, som lyser i bjäfset, och
narrbjällrorna låta höra en hemlig musik för
den, som har det rätta örat. Från
författarinnans blick på hans gestalt faller ett
kärlekens solsken, som mildrar grotesken
och gör själva löjet varmt och vackert.
Den humor, varmed hon framställt
gestalten, är fylld av hennes egen blida
innerlighet, en egenskap som också i hög grad
utmärker Jan.

Författarinnan har också på annat sätt
fördjupat skildringen av sin bisarre hjälte.
Medan hans syn på yttervärlden är
förryckt, växer hans inre synkraft. Han blir
en sorts helig trollkarl, känslig för varsel
och farlig för dem, som förorätta honom.
Men liksom det är godhetens andar som
tjäna honom, missbrukar han aldrig sin
makt, och hans hemliga förmåga är endast
ett organ för hans egen rättsinnighet.

Man emotser i berättelsen med
spänning den dag, då Klara Gulla skall komma
hem. När den stora händelsen omsider
inträffar, medför den Jans förkrosselse.
Dottern har fulnat och hårdnat i livets
kamp och vill knappast kännas vid den
skröplige narr, hon nätt och jämnt känner
igen som sin fader. Och värst av allt:
hon lämnar honom snart ensam, sedan hon
övertalat modern att resa bort med henne
till en främmande ort. Onekligen kommer
denna hjärtlösa behandling som ett slag
för läsaren; berättelsen tar här ett språng,
som åtminstone saknar psykologisk
motivering, om än författarinnan, tydligen
medveten om det vågade i denna uppfinning,
i efterhand söker hjälpa upp densamma.
När båten med de avresande just lagt ut
ifrån bryggan — samma brygga, på vilken
han i åratal väntat på sin efterlängtade
kejsarinna — störtar sig Jan i vattnet
efter dem. Kejsarhatten flyter på det ställe,

där han gått till botten. Nu blir det Klara
Finas tur att vänta men icke på en
levande utan på en död; ett av bokens
suggestivaste kapitel handlar om hennes
samvetsångest, när hon följer de till sist
lyckade försöken att uppdragga faderns lik.
Det är en beklämmande situation, i vilken
man ser henne, då hon stirrar ned i det
grå, kalla vattnet, vari den ynkligt
förkomne kejsarens vålnad spökar. Men
döden är en läromästare, som ofta beveker
hårda hjärtan och genom att förkrossa dem
försonar deras skuld. När fadern sänkes
i graven, erfar hon slutligen reningens frid
i sitt sinne.

Den grundåskådning, som med Kejsarn
av Portugallien är utförd i
berättelseform, ligger i tron på kärlekens makt och
rätt i livet. Att den hävdar sig hos en
av de i anden fattiga, gör denna
uppfattning särskilt betydelsefull. Väl kommer
den till korta i livet — Portugalliens rike
ligger för oss alla utom våra sinnens och
händers räckvidd —, men den äger en
fristad i fantasien, som ovan den naturliga
verkligheten öppnar en högre värld för
själen. Det må vara, att den som söker
denna värld, lätt går vilse i det yttre
livet, och ju högre hans vingar bära, dess
mera stapplande bli hans steg på jorden.
Det händer därvid, att man förblandar
jordiskt och himmelskt och tappar synen
för det fula i timligheten, att man liksom
Jan i Skrolycka — för att använda hans
kloka hustrus ord — av vår Herre får en
skärm för ögonen, så att man icke
behöver se det, som man icke tål att se.
Fantasten är den rätta idealisten och illusionen
kärlekens verk och väsen. Man må blott
märka, att illusionen härvid står lögnen så
fjärran, att den tvärtom uppenbarar den
djupare sanningen. Och se denna sanning
kan åter med helande och höjande kraft
ingå i livet; dess kärna är kärleken, som
förtrampad åter och återigen slår rot och
bär frukt till människornas fromma. En
sådan idealism är det som Selma
Lagerlöf givit diktens glans i sin bok. För den
kortsynta klokskapen komisk, för det
djupseende medlidandet tragisk, för verkliga
narrar en narr men i visdomens ögon en
vis, fastän i ringa skepnad, är Jan i
Skrolycka en typ, som i sig samlar några av
människolivets starkaste och innersta drag
och därför också är en poetisk figur av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free