- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
329

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER

329

den fantasi, som är sammanvävd med
folkliv och natur, har i mycket ringa grad
varit verksam i hans alstring. Det är
Stockholmsmiljön med dess kvava eller
frostigt-disiga luft, vari en avlägsen solhägring
någon gång spelar in som ett leende i
gråten, som omger en i hans böcker. Den
stämning man får del av härstammar från
en orolig ensamhet och från ett trött
svårmod. Man får en dryck, som har smak
av kulturgiftets bittra droppar, som kan
liva för stunden men efteråt gör en tung
i huvudet. I den livsleda, som tynger
författaren, håller han sitt mod uppe med
tankelekar, varmed han driver spott och
spe med människorna, med talangfulla
drakar, som han släpper lös över dem och
vilkas ironiska bett han låter dem känna.
Men hans satir har icke mycket positiv
styrka, fri som den är från all moralisk
indignation och all världsförbättrariver. Den
kan väl ha en allvarlig uppsyn, men den
avslöjar sig snart som ett raljeri, som ett
tillfälligt skämt, respektlöst men utan
illvilja. Författarens gyckel rör sig mellan
skepsis och cynism; den förra ger den
senare en viss intellektuell förfining och
mottar i utbyte ett lagom kvantum grovhet.
Man behöver icke längre påpeka den
artistiska elegans, varmed Söderbergs penna
löper; varje lappri av hans hand
framträder i en fläckfri språklig dräkt; även om
den ibland endast täcker en trädocka, har
man dock alltid sin glädje åt den fina
sömnaden. Den franska smaken, som en
gång oinskränkt härskade i vår litteratur,
har hos oss på nytt kommit till heders i
hans skrifter. Och det är icke blott den
yttre stilen, det är också själva sättet att
förnimma, iakttaga och framställa som
förenar honom med gallisk diktning, låt vara
att en svensk poet skänker diktionen en
musikalisk touche. Man skall ha dåligt
gehör, om man icke märker det fina
melodiska flöde, som rinner genom Hjalmar
Söderbergs fast gjutna prosa.

Hans sista bok, Deti talangfulla
draken, väger som helhet icke tungt i hans
produktion. Den rymmer dock en liten
pärla, nämligen det dramatiska stycket
Aftonstjärnan, som för några år sedan
uppfördes på Intima Teatern. Då det vid
detta tillfälle blev omtalat i Carl Laurins
teaterkronik i denna tidskrift, behöva vi
här endast i korthet beröra detsamma.

Den stämning, som är utmärkande för ett
mindre Stockholmskafé med kvinnlig
upp-passning, kärlekshandeln mellan gäster och
servitöser, hela den erotiskt-spirituösa
luften, borgarkotteriernas fyllsvada, den
ens-lige krogsittarens fantasireflexioner, allt detta
är levandegjort som det är iakttaget och
erfaret. Situationsbilden är lika åskådlig
som den atmosfäriska tonen är välträffad.
Kafébesökarens av spritvärme — kanske
också av kärlekshunger —
makabert-sentimentala själstillstånd målas inför våra ögon
i de riktiga rökblå och whiskybleka
färgerna. Och i denna miljö utspelas den
hjälplösa uppasserskans själsstrid som en
liten sann och rörande mänsklig tragedi,
medan den vidrige hovkamrern blottar hela
sin snaskiga och elaka inre människa.
Kaféets »doktor» —alias Hjalmar Söderberg

— är en skarpögd man, men det finns
också hjärta bakom hans blick. Om
iakttagelseförmågan gör hans stycke till ett
realistiskt konstverk, så blir det genom
hjärtespråket, som talar därur, intagande.

— Bokens övriga stycken nå icke i höjd
med detta. De flesta av dem äro
bagateller, vilka, anspråkslöst givna, också böra
bedömas utan högre pretentioner. Några
ha förut varit synliga i dagspressen, och
det tycks som om de där också hade sin
rätta inramning med de flyktigt undfångna
motiv och stämningar, som ligga till grund
för dem. Man kan nämna den småroliga
En grå väst, i vilken man har sin lust åt
den övergivet olyckliga min förf. visar
under de skräddartrakasserier, för vilka han
blev utsatt under ett besök i München;
vidare den sorgmodiga sommarsagan, som
gör intryck genom sin person- och
lokalton, samt Egyptens präster, i vilken den
religiösa dekadensen genom tvenne
släktled, dock icke proportionellt markerat,
särskilt icke övergången från det första till
det andra, framställes. Titelberättelsen är
skriven i Voltaireiansk genre; författaren
begabbar här den religiösa humbugen i en
fantastisk sagoform; uppfinningen är rolig
och saknar icke psykologisk
förklaringskraft, men utförandet slinter, trots några
mer eller mindre kvicka fynd. Man
märker, att det är konstgjorda vingar på vilka
denna drake höjer sig.

Liksom Hjalmar Söderberg, är också
Sigfrid Siwertz en Stockholmsskildrare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 9 06:31:42 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1915/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free