- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
336

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Birger Mörners bok om Aurora Königsmarck. Av Hj. Lundgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

336

HJ. LUNDGREN

lugna och lyckliga tiden slut: »Aurora
uppgår över det dystra Svenska hovet i all
sin ungdomliga glantz.» Härmed börja de
intriger, missräkningar och triumfer, varpå
hennes liv sedan blev så rikt. Det lilla
kapitlet L’éventail ger en belysande bild
av till vilka komplikationer en till synes
rätt obetydlig sak kunde leda i den tidens
hovkretsar. En dag i juni månad 1684
— berättar författaren — roade sig Aurora
och hennes syster Amalia Wilhelmina,
sedermera gift Lewenhaupt, jämte sina
kusiner, fröknarna De la Gardie, med att spela
fjäderboll i det till slottet hörande
bollhuset. Härunder kom överstelöjtnanten
Axel Sparre, efter en ordväxling, att med
en solfjäder, som han vägde i handen, slå
Claes Gustaf Horn i ansiktet. Saken var,
såsom fallande inom området för det av
Majestätet utfärdade duellplakatet, högst
betänklig. Auroras mor grevinnan Maria
Christina besvärade sig, och saken drogs
inför Hovrätten. Efter åtskilliga förhör
blev Horn slutligen dömd »att hava
för-giordt äähra, lijf och löösörer», och han,
den ene aktören i detta solfjädersdrama,
försvinner i landsflykt. Men med denne
Horn, en svärmare och poet, »vars drag
ingen duk och vars madrigaler intet papper
bevarat», gick även Auroras hjärta i
landsflykt. Ty författaren visar, huru Horn —
under alla växlande skiften — var och
förblev hennes enda verkliga passion och
amour. Han dyker upp vid skilda
tillfällen i hennes liv, och över många annars
svårförklarliga drag i hennes levnad faller
ett upplysande skimmer just genom hennes
känsla för och förhållande till Horn.

År 1691, efter moderns död, flyttade
båda systrarna till Tyskland. Nu börjar
på fullt allvar hennes orofylida och
ombytliga liv. Till kursachsiska hovet kom
Aurora år 1694 i anledning av hennes
brors, Filip Kristoffers försvinnande.
Förhållandet till Fredrik August, sedermera
August II med tillnamnet den starke, varade
egentligen blott till 1696, då en brytning
inträdde. Under denna tid födes hennes
son med August, Moritz, greve av Sachsen.
Hennes första ambassad, nyåret 1702, till
Karl XII, som då befann sig i Würgen,
nära Libau i Kurland, företogs väl i
diplomatiskt syfte men också för att söka
utverka några förmåner för egen och systerns
räkning, vilka drabbats hårt av reduktionen.

1706 och 1707 vistades hon i Dresden,
och det är under denna vistelse hon för
andra gången söker vinna företräde hos
Karl XII i Altranstädt. År 1698 blev hon
coadjutorinna vid jungfrustiftet i
Quedlinburg och efter många intriger, vilka
närmare beskrivas i kapitlet Nyckeln i
silverskålen, prostinna därsammastädes 1700.
Dock, hennes oroliga hjärta var härmed ej
kommet i hamn. De sista åren av sitt
liv gjorde hon stora ehuru fruktlösa försök
att förskaffa sin son »Kurlandens krona».
Den 16 februari 1728 slutade i
Quedlinburg hennes växlingsrika liv.

Det är ju klart att i författarens
medryckande, livfulla och poetiska skildring en
hel mängd av tidens personligheter passera
revy, och denna krönika växer också
ställvis ut till en krönika om hela den
Königs-marckska släkten. Att bland de 29 kapitlen
nämna något särskilt faller sig svårt; i mitt
minne ha utom de ovan nämnda särskilt
fäst sig det elfte: »Om den fria, världsliga
och kejserliga Stiftstaden, som grämde sig
över förlusten av Rovriddarens svärd» och
det följande: »Den siste Königsmarck» samt
finalen: »De vita rosorna». Själva
titelrubrikerna forma sig ibland till små poem i
sin genomförda barockton, som författaren
bibehåller boken igenom och som, i sin
högtidliga och arkaiserande pompa, så
mycket bidrar att suggerera tidsfärg och
stämning.

När man till sist slutar boken, är det
med en känsla av saknad. Det är som
att ifrån undrets och äventyrets värld vända
åter till vardagligheten. Ty man har träffat
människor med ett stoltare, hetare och
blodfullare temperament än beräknande
nutidsmänniskors. Och man har känt doften
av de röda rosor, som aldrig sluta att
dåra. Ty denna bok, som framträder i
den stilfullaste dräkt med facsimiler och
porträtt och med initialer, vignetter och
dekorationer av författarens dotter och den
nu framträdande konstnärssignaturen Pyret,
har icke blott förtjänster som en, ofta
mödosamt hopkommen, samling av handlingar
och material — och excerpten äro nog så
många — det är icke blott ett arbete av
en historisk samlare, utan även, och i
främsta rummet, av en poet. Och för de
röda rosornas doft, för det romantiska
skimret över denna krönikas blad, är man
författaren tacksam.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free