Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om sinnessjukdom, diktning och skapande konst. Av Bror Gadelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
BROR GADELIUS
påståendet om en nära släktskap mellan
geni och sinnessjukdom som är befogat
och ej blott ett oförsynt påstående av
herrar psykiatrici, för vilka som bekant
ingenting är heligt. Att en mängd
genier blivit sinnessjuka sammanhänger
alltså med den ömtåliga konstruktionen
av dessa geniers ingenium, en
ömtålighet som ej kunnat motstå den alltför
starka påkänningen av yttre
ogynnsamma förhållanden och verklighetens
hårdhänta grepp om drömmar och
förväntningar. Emellertid är denna fråga
om ett sammanhang mellan geni och
sinnessjukdom eller rättare mellan
sjukdom och skapande konst ett så
invecklat och ömtåligt spörsmål, att det icke
låter avfärda sig med en enkel
fysikalisk bild. Dikten är en produkt av
personligheten och livet — på samma
sätt som blomman är en produkt av
fröet och alla jordmånens betingelser.
Men även sinnessjukdomen är en sådan
produkt, och de neurologer och
psykiatrici, som gått ända därhän i sitt
profana grepp om geniets sakrosankta
föremål, att de sätta likhetstecken mellan
diktning och neuros, hava på visst sätt
skäl för denna sin uppfattning. Jag vill
för att om möjligt mildra den ofta nog
starkt chockerande effekten av en dylik
likhetsbeteckning här betona, att det
retsamma intrycket av sagda
sammanställning mindre beror på
sammanställningen neuros — diktning i och för sig
— man använder ju ofta uttrycket
»nervös» om en dikt eller en
konstskapelse i mycket god mening — utan på
sammanförandet i en definition af två
så motsatta synpunkter som den
medicinska och den estetiska, och jag
medger gärna att alltför mycken
hopblandning av dessa synpunkter vittnar om
dålig smak och gör ett plågsamt
intryck.
Möjligen blir sammanställningen
neuros—diktning mindre stötande, om
jag söker utreda dess berättigande ur
den ovan antydda så att säga rent
biologiska synpunkten.
Betydelsen för vissa genier av den
spänning och disharmoni, som råder
mellan inre och yttre förhållanden,
mellan dröm . och verklighet, är så
uppenbar, att man tryggt kan säga, att för
många stora diktare och konstnärer
denna spänning varit ett livsvillkor, utan
vilket deras förnämsta skapelser ej sett
dagen. Med andra ord just den
jordmån, ur vilken diktens och
konstens blommor med förkärlek spira,
är ju ock den jordmån, ur vilken
neuroser och psykoser hos oss vanliga
människor hava sitt ursprung, och ehuru
det visserligen ej kan nekas, att dikt
och konst för mången varit ett skydd
och en avledare, är det å andra sidan
icke att vänta att så alltid och för
beständigt skall vara fallet.
Jag vill nu först dröja vid det
gynnsamma förhållandet, då skalden
omsätter livets disharmonier i dikt och i
konstens skapelser finner en befrielse ur
den atmosfär av instängda kval, som
skapas av varmblodig längtan i kontakt
med en obeveklig verklighet. Detta
sammanhang antydes ju ofta av
skalderna själva. I Månhymn vid
Larn-bertmässan, som ju är en hymn till
livets skapande makter med klassisk doft
lik en till den nordiska
sensommarnatten överflyttad offerfest, i denna hymn
sjunger Karlfeldt:
Din makt är i själarne, skälvande stiger
en flodvåg av längtan och följer din gång,
vart bröst, som älskar och tiger,
blir svämmande fiiltt av säng.
Med skäl spörja vi nu, vilka känslor,
som pä detta sätt kunna omsättas i en
spänning av besjälande art och
förvandlas i intellektuell verksamhet. Sedan
gammalt hava de i anslutning till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
