Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om sinnessjukdom, diktning och skapande konst. Av Bror Gadelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
BROR GADELIUS
hans läppar, och en dag föll han för
frestelsen att göra sitt offer till ämne
för en religiös betraktelse. Därvid röjde
han sig själv, men i samma ögonblick
försvann hans själs rikedom, hänförelsen
och kraften togs ifrån honom, och
ordets gåva var och förblev borta.
Det finnes naturer, av vilka lidandets
kalk måste tömmas och försakelsens
hela bitterhet smakas, innan anden kan
bringa sin skönaste frukt till mognad.
Wilhelm Ekelund säger om Edgar
Allan Poe, att denne uppställer smärtan
och melankolien som poesiens princip, och
Wilhelm Ekelund själv skulle jag vilja
beteckna som det heroiska greppets, de
hårt sammanbitna tändernas skald. Han
hatar veklighet, kompromissen med
»hjärtat»; han vet att livet— »den
trädlösa ön i havets stormar — och
vardagens gråkalla, frusna förbittring har
en eldighet att avvinna även den».
Ja även det kroppsliga lidandet och
den slagskugga aningen om en förtidig
död kastar över tillvaron kan bliva
betingelsen för egenartade
stämningsvärden. I denna skugga utvecklade j. P.
jacobsen sin stils rika yppighet, här
fann även en sager-nelson näring för
sin karaktäristiska, jag frestas säga
orkidéliknande konst.
Det är blott de mera harmoniska och
lyckligt lottade genierna som finna
befrielse ur smärtan genom att omsätta
densamma i dikt. För mången skald
bildar i överensstämmelse med Tegnérs
ord, att »poesien är en lindrigare form
av vanvett», en tidigare livsperiod av
skapande verksamhet ett slags
prodromer till en senare period av sjukdom.
Med avseende på det intellektuella
skaplynnet och väl även andra
egenskaper finnes det otvivelaktigt vissa
stora typer av människor, och varje
särskild typ disponerar enligt min
erfarenhet för en viss bestämd form av
sinnessjukdom. Och som det
intellektuella skaplynnet hos genierna ännu
tydligare än hos andra människor
framträder, möta vi de sagda typerna och
motsvarande former av sinnessjukdom även
hos dessa. Jag skall här beakta de
tvenne förnämsta av dessa typer, och
jag väljer som fullödiga representanter
de två skalderna Tegnér och Fröding.
Tegnér är den mano-depressive
(omväxlande exalterade och deprimerade);
Fröding den schizofrene (den i sitt jag
söndrade).
Tegnér är den geniale representanten
för en typ av människor, hos vilka den
intellektuella rörligheten sammanfaller
med en påtaglig ojämnhet i själslivets
verksamhet, en ständigt, hela livet
igenom märkbar växling i själsprocessernas
tempo, för mycket och för litet, slöseri
och brist, en stämningens och
ingivelsens ständiga ebb och flod. I Tegnérs
geni dominerar kvickheten, hans snille
är framför allt klarhet, mångfald och
rörelse, snabba slutsatser, träffsäkra ord,
uttrycksfulla bilder för sunda och ärliga
tankar, en sprudlande ingivelse, som
återger alla intryck med okonstlad
äkthet, en elementär sundhet och utpräglat
verklighetssinne, som inte skyr livet och
dess praktiska värv. Som tvenne
rivaliserande naturer möta vi hos Tegnér å
ena sidan den verksamma ordnande
förmågan och det praktiska reformsinnet
och å andra sidan den efter skönhet i
former och harmonier jagande skalden.
Tegnér var aldrig en inåtvänd
drömmare utan en bottensund och utåtriktad
konstnärssjäl. Hans temperament ägde
en viss nykterhet och han hatade det
sentimentala, föraktade att göra poesien
till en »trånad» och »en hysterisk krämpa
för nervsvaga sinnen». Den stämning
i vilken han skapar är enkel och för
var man tillgänglig, och hans dikter äga
därigenom en nästan matematisk all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
