Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om sinnessjukdom, diktning och skapande konst. Av Bror Gadelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
BROR GADELIUS
Alla veta vi huru dans och lek och
den ofrivilliga eftergiften för de rytmiska
rörelsernas behag bilda stoff till barnets
och naturmänniskans tidiga
konstprestationer. Till de rytmiska sensationerna,
och som medel till efterapning, sälla sig
även de omedelbara suggestionerna av
ljud och färg, och i allt detta har
människan råmaterialet för sin skaparglädje.
Att hängiva sig åt ordens musik och
beundra dem i och för sig torde alltså
vara en primitiv drift hos skalden,
liksom det för målaren kan vara behagligt
att se färgerna upplagda på paletten, för
skulptören rent av angenämt att älta
den råa leran mellan fingrarna.
Halvt på lek, medan tanken vilar, har
helt visst mången skald lyssnat till
ordens spontana flöden eller låtit sig
vagga av meningslösa välljud och rytmer.
På lek har han kanske ock satt upp
dem på papperet, just som de kommit,
burna ur djupet av en stämning, dunkla
och bisarra.
Att skalden och konstnären av
primitiv drift älskar sitt stoff är gott och
väl, men att på fullt allvar ordna orden
utan annan princip än rim och rytm,
färgerna utan annat mål än kontrasten,
är knappast konst utan — symtom.
Det skulle tilläventyrs verka en smula
kalmerande och kanske ock normerande
på hypermoderna konstteoretici, om
sinnessjukläkarens erfarenhet vore litet
mer känd och som en varning i rätt tid
bleve tillgänglig. Ty grannskapet är
icke utan sin fara, och
anmärkningsvärt är, att föregångsmännen för vissa
moderna ytterligheter ofta varit
sinnessjuka. Vi återkomma senare till denna
synpunkt.
Vi skola först litet närmare beakta
de primitiva drifter, varom här ovan
nämndes. Sinnet för rytm har sitt
mycket komplicerade organ i stora och lilla
hjärnan. Egendomliga retningstillstånd
i detta organ förorsaka den benägenhet
för stereotypa och tvångsartade rytmiska
rörelser, som så ofta förekommer just i
den form av sinnessjukdom, vi lärt
känna under benämningen katatoni eller
schizofreni. Egendomligt nog lär oss
erfarenheten, att det också är denna form
av sinnessjukdom som inom sig
rymmer flertalet av förolyckade talanger.
Man torde icke i någon annan form av
sinnessjukdom finna så ofta antecknat,
att sinne för konst, musik, målning,
poetiska anlag hos de sjuka observerats
som just i schizofrenien.
I stället för de sedvanliga
retningsfenomenen i form av egendomliga
cirklade och stereotypa rörelser möta oss
i denna form av sinnessjukdom
understundom konstnärliga prestationer av en
egenartad manierad karaktär. Jag vill
här nämna ett exempel.
En yngre man, som under hälsans
dagar röjt en obestridlig litterär
begåvning, utvecklar en krampartad
produktivitet. Han skriver oupphörligen
sonetter och aldrig annat än sonetter.
Rimmen, som ofta äro rätt stereotypa med
en benägenhet för upprepning av
samma rim, nedskrivas vanligen i förväg och
oftast med rött bläck. När så
ingivelsen kommer över honom utfyller han
rytmerna med ord och röjer därvid ett
sinne för metern, som arbetar rent
mekaniskt. Vår patient improviserar även
på begäran sonetter, och den tid som
åtgår för en dylik prestation är i regeln
nästan alltid exakt densamma, d. v. s.
4 1/2 minut! Innehållet utgöres av döda
fraser, men stundom märkes dock en
karikerande udd, ja, små drag av
verkligt spirituell fyndighet. Man kan
onekligen om denne patient säga, att han
till-lämpar de estetiska principer, som en
gång av de Banville uttalades när
poeti-ken genomlevde den futurism, som nu
grasserar inom andra konstområden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
