Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kubistisk interview. Av X. Yzäta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
X. YZÄTA
rer kring figurer och detaljer, som äro fullt
naturalistiska. Men det tillfredsställde
ingalunda mig.
Vid tidpunkten för denna uppgift blev
jag initierad i kubismen, och jag fann i
denna konströrelse vissa arkitektoniska och
stiliserande element, som jag upptog för
att ge de plastiska värdena en monumental
stil. Det var det hela; enkelt som
uppslag men ganska komplicerat i
realiserandet. Kär jag utställde kartongerna på
Baltiskan yttrade Sydsvenskan om dem:
icke så märkvärdiga som man kunnat vänta,
»egentligen bara en ny dekorativ stil». Det
skulle förstås vara förklenande, men
uppfattades av mig snarare som beröm. »Bara
en ny dekorativ stil!»
Det ligger i sakens natur, att kubismen,
som vill framhäva rymdförhållandena, alltså
även djup, står i viss strid mot
ytdekora-tion; därav en nödvändig kompromiss. I
min stafflitavla ’de badande ynglingarna’
är problemet mera konsekvent genomfört.
— Kubistiskt uttryckssätt är väl mera
lämpat för kraftig stenarkitektur än
exempelvis expressionistiska dekoreringar, som
företrädesvis harmoniera med lättare gods, som
avdelningsskärmar, affischer o. d. — Detta
säger jag alls icke för att säga något
förklenande om expressionismens egenskaper
i övrigt — vackrare saker än åtskilligt av
Matisse får man leta efter i modern konst.
Men min strävan var nu icke blott lätthet
och yta utan lika mycket stiliserad fasthet
och konstruktion.
I mina äldre arbeten har jag som
andra nöjt mig med en viss tuktad naturalism,
på barockens eller högrenässansens sätt —
så i Riksbanken, i Göteborgs museum
eller i Villa Pauli, Djursholm. — I
Dramatens byffé och Östermalmsskolans sångsal
började jag stilisera; blott i färgen dock.
Nu ville jag fullfölja stiliseringen alltigenom.
Jag hade utvalt några få färger, som
fördelades över kompositionens yta, liksom
man går till väga då man har att
komponera en matta, en textil uppgift, det gröna
och blå tycktes mig passa väl till de
fläckar som bildades av figurernas
koaffy-rer.» — —
»Så intressant! Och jag som trodde
att det hade sin motivering i det senaste
parisermodet.» —
»Visst icke; för resten såg jag icke en
enda parisiska med grön eller blå peruk,
som det förkunnats i tidningarna, och lika
litet kunde jag upptäcka en enda med
gull-ring i näsan. — Bara prat! — Det skära
fördelades över de nakna kropparna, men
råkade bli allt för naturligt — ja, jag vet
nog att man har klagat över motsatsen —
men, ser ni, karnationen har tusen
variationer av skärt, och det är inte så lätt att
träffa den ettusende-och-första, eller att
komma lika långt från naturen som fallet
var med hårfärgen. Samma avstånd jag
tagit från naturen i avseende på form och
färg skulle ju även bibehållas angående
berättelsens trovärdighet. Både
brottningen och spjutkastningen etc. måste vara
spelad pose, inte illusorisk verklighet; det
förstår ni nog att konsekvensen bjuder?
Och de valda ställningarna få inte genom
djärva förkortningar göra hål i ytan, utan
i regeln vara lika platta och utbredda som
färgintrycket. Ni ser därföre t. ex. på
spjutkastaren hur ena armen blivit
utåt-böjd, mer än vad som förekommer i
naturen, samt huru i allmänhet fötterna äro
alldeles i profil som på ett postament.
Metoden kan på sätt och vis jämnställas med
botanistens. — Jag bredde ut mina
blommor och lade dem i präss. Det
värker i modellen ibland — men verkan på
väggen blir förnuftig, naturnödvändig.» —
»Man förstår ju att en freskomålning
rnåste se ut på ett helt annat sätt än
andra målningar», passade jag på tillfälle att
inflicka.
»Materialet i detta fall bestämmer icke
alltid stilen. En romansk fresk ser helt
annorlunda ut än Tiepolos. I Frankrike
kallar man alla väggmålningar för fresker.
Men naturligtvis bör man hålla sig till
materialets naturliga egenskaper, ehuru
uppdriven färdighet ofta briljerar med att göra
motsatsen och låter oss få skåda de finaste
spetsverk och lätta, genombrutna slöjor av
sten, av marmor. Al fresco anses som det
äkta materialet, när det gäller murmålning
— men man måste alltid komma ihåg,
att det dock är stilen som avgör om
konstverket är monumentalt eller ej. Inte
endast freskotekniken. Vid föregående
arbeten har jag betjänat mig av al fresco.1
1 Om »freskotekniken» läses i Nordisk familjebok
en artikel av d:r Romdahl, som upplyser att denna
teknik återinfördes hemma genom freskerna i
Nationalmuseum. Emellertid äro freskerna i Göteborgs
museum av tidigare datum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
