Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Jag mött ett leende en dag på vägen... Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAG AÖTT ETT LEENDE EN DAG FÅ VÄGEN...
Av SIGFRID SIWERTZ
Jag mött ett leende en dag på vägen,
och står jag stum och blundar mot det minnet,
så tränger djupt till blodets källor glansen . . .
Min tanke bryr alltjämt en blicks mystär,
besjälat skimmer, ljus som ler och lever,
så tyst, så snabbt kan jordens krets förbyta
som vind och strålar middagstimmans moln.
Min värld låg enslig, hägnad, sval av löjen,
där spökade en sol, men skuggan frös,
och äventyret sjönk vid horisonten.
Du arma högmodsfrid, du sköra löje!
Nu vilar allt i vacker barnahand,
nu dansar allt på späda, yra fötter,
nu slår i allt ett fågelhjärtas pulsar.
Lek varligt, barn, med stackars gamla världen,
fingret på munnen, jag är feg av lycka,
låt ingen frågvis veta våra vägar!
Tyst, tyst på daggvåt sko, där stjärnblom tindrar!
Vild, enslig liten stig bär bort, bär hem
i nyfödd värld av lent och fjunigt skimmer.
Ja, här bli alla drömmar barn igen,
häftiga, ömma små, så hjälplöst snara
till gråt och löje, men med rosig sömn,
när natt för barnen öppnar stora famnen.
Min sorg och glädje — fordom stela gäster —
ha flyttat hop och kivas jämt så smått.
Och dagen — ack, den fordom långa dagen :—
är kort som vacker visa, lov i skolan.
Förundransvärda makt i svaghet,
blomfina flyktighet med rosenfjättrar
långt hårdare än kalla blåa stålet!
Vid allt vad daggig sommarmorgon slösar
av rena strålar, klara fågeldrillar,
jag älskar, älskar dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
