Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
CARL G. LAURIN
Parisina av Hjalmar Bergman gör ingen
människa glad, och det är väl strängt taget
icke meningen heller. Men skådespelet bör
väl ej göra oss direkt ledsna. När
skarprättaren i slutet inträdde, hälsade jag honom
med en opassande inre glädje. Jag såg på
klockan. Den var blott 10,15. En av mina
vänner med god teatersmak och annan
smak också förresten hade i sista akten
sovit i femton minuter. Till hans ursäkt
bör meddelas att han satt i loge.
Parisina älskar som Fædra sin styvson,
Ugo d’Este, men hade åtminstone i
motsats till den olyckliga Fædra den glädjen
att Ugo ej var lika kallsinnig som
Hippo-lytes. Byron har behandlat historien på
vers, och man får vara tacksam, att
Bergman i sitt skådespel använt sig av den
för åskådarna mindre ansträngande prosan.
Det äkta romantiska ämnet skulle
naturligtvis kunna, behandlat av en stor skald,
bli ett ypperligt drama. Det gällde att
med klarhet, spänning och kraft låta oss i
handling se det som så kortfattat och
mystiskt strålar ur orden
Sie mtissten beide sterben,
Sie hatten sich viel zu lieb.
I ett avseende behärskar emellertid
författaren på det ypperligaste sätt sitt
ämne. Han är nämligen en verklig
kännare av den italienska renässansen, och
detta gör att man ej utan behållning
lyssnar till den dramatiserade berättelsen, så
mycket mer som dräkter, regi och
dekorationer vittna om smak och stora
kunskaper. Man har att tacka herr Gustaf Linden
för de pittoreska och ståtliga anordningarna,
som särskilt i första aktens torgscen gåvo
en ypperlig italiensk 1400-talsstämning.
Fru Raphael Linden be vi få tacka för
en mycket vacker hovdam. Vad spelet
angår, var det egentligen blott en som
höjde sig över medelmåttan, eller rättare
herr Hedqvist var som Niccolo d’ Este
som han brukar vara, d. v. s. bra och med
ypperlig mask, och han kom en
verkligen att tro på sin smärta under kampen
mellan kärleken till makan och sonen. De
båda älskande fick man aldrig se på
tuman-hand, och den indiskreta önskan att vilja
ur deras egen mun höra hur de ha det
sinsemellan må väl vara ursäktligt hos en
teaterpublik. Parisina — fru Bosse — var
för gnällig, och Ugo — herr Gustaf Molan-
der — hade också 1’amour triste, och
dessutom föreföll han i sina arkeologiskt riktiga
men, erkännom det, rätt illa sydda byxor
ha något av chevalier de la triste figure.
Oväder är en av de lugnaste
Strindbergspjäserna. Den har något av stillheten i ett
sjukrum. Herrn har blivit av med Frun,
»hans onda, förgiftiga kvinna och mala
herba», för att på henne använda Messenii
makas signalement. Nu våndas han på
nedra botten av ett Stockholmshus, plågad
av högsommarens värme och åskdigra luft.
Louise, herrns släkting, talar lågmält som
en sjuksköterska med den från den
äktenskapliga sjukdomen nästan tillfrisknade
patienten, som ibland, t. ex. då Louise måste
räkna tvätten, nödgas ensam invänta sin
förlossning, d. v. s. det ögonblick, då
gatlyktorna igen skola tändas.
Sommaraftonstillheten, då några avlägsna steg ljuda mot
stenläggningen, då husväggarna se så
främmande ut i skymningens matta och
ängslande drömdager, åt detta lyckas
Strindberg ge en förvånande påtaglighet. Då
tränger sig tillvarons mystik pinsamt på
den ängsligt väntande Herrn, och hans
överkänsliga öra oroas av en avlägsen
lokomotivvissling, av ett skrik i fjärran, och han
hoppar till av ängslan, då en kort
telefonringning påminner honom om alla elaka
och oroande bud, som yttervärldens
fientliga makter kunna sända honom.
Så upptäcker Herrn, att Frun och
hennes nya man var det tvivelaktiga
»herrskapet», som bodde bakom de röda gardinerna
i våningen ovanför, och under det att åskan
mullrar får man veta, att frun är olycklig
och får stryk av sin nya man, som är henne
otrogen. Hon vågar ett besök hos sin f. d.
man. Det kändes egendomligt för henne
att komma in i den gamla våningen, där
hon konstaterar, att i en byffélåda
fortfarande ligger den äktenskapliga symbolen,
termometern, som hon själv lagt dit för
att slippa ifrån det ursinniga gräl makarna
brukade föra om denna termometers
uppsättande.
Med samma försiktighet, varmed man
avlägsnar en huggorm, som man ej vill slå
ihjäl, sökte Herrn få iväg Frun.
Men allt ordnar sig i hela huset. Frun
reser till sin mamma i Dalarne med herrns
och hennes barn. Hennes nya man, som
skulle ge sig av med dottern till den from-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
