Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
391
En föreställning där man kände en
sund och hemtrevlig rapport mellan
publik och skådespelare var den, då Axel
Ringvall efter långvarig sjukdom, som den
vidskeplige och korkade tunnbindaren
Lam-bertuccio i Boccaccio gjorde sin entré.
Något av den rörda glädje, varmed man
hälsar en snäll gammal farbrors
tillfrisknande, mötte den förträfflige komikern,
så rik på uppslag och roligheter, så full
med livslust och gott hjärta. Den suraste
och knarrigaste blir något mindre otrevlig
bara av att se och höra herr Ringvalls
glada festivitas.
Men någon sådan ligger sannerligen ej
över John Galsworthys Silverasken på
Folkteatern. Den lämpar sig ej för dem
som tycka att livet är så sorgligt att de
bara vilja skratta på teatern. Och jag
misstänker att en och annan, som trillat in
på »Folkan» från Östermalmskällaren efter
en närande och animerad middag, fick
gastriska störingar av en komedi, inför
vilken man sannerligen kan hålla sig för
skratt.
John Galsworthy hör till det mest
solida och vederhäftiga i det nya engelska
dramat. För några år sedan gavs hans
skådespel »Kamp» på Dramatiska teatern.
»Silverasken» är emellertid skriven tidigare
och har ej samma sociala rättvisa. Men
om rättvisa är det viktigaste i en dom,
så är den det icke i en teaterpjäs. En
kritiker åter bör försöka att vara rättvis,
och då måste det sägas, att den av Hugo
Vallentin i likhet med så mycket annat av
den mest betydande moderna engelska
teaterlitteraturen till svenska förtjänstfullt
överflyttade pjäsen ej minst genom det
intelligenta, oftast mästerliga spelet blev en
av årets märkligaste teateraftnar.
Det ligger något förfärande i engelsk
last, och det gör det även i engelsk dygd.
På bägge sidor är man så energisk att
visa vad man är, att den engelske
drinkaren eller respektabla damen bägge verka
skrämmande och vidunderliga i sin
konsekvens. »Hyckleriet är den hyllning lasten
ägnar dygden» heter det, men i Old
England får denna hyllning något alldeles
särskilt hjärtligt.
Det är natt. I överförfriskat tillstånd
vacklar unge mr Jack Bartwick in i sina
föräldrars matsal. Som han ej kunde
TECKNING AV EINAR NERMAN.
hitta nyckelhålet, hade arbetslöse, något
mindre berusade Jones hjälpt honom in.
Jack bjuder Jones på whisky, ber honom
ta cigaretter i en silverask på bordet och
»ta vad han vill» för övrigt. Innan han
somnar i den orättfärdiges sömn muttrar
han något om en damväska, som han
tagit »på kiv» från en ung flicka, som miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
