Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
393
aftonen tog fröken Tollie Zellman, som av
den utsläpade, präktiga mrs Jones gjorde
en värklig typ. Det fanns storhet i
hennes sega kraft, i hennes rättrådighet och
absoluta ödmjukhet, och det var gripande
att höra hennes enfaldigt bekräftande
»föståss», då hon berättade om sina
olyckor. Den unga förtjusande
skådespelerskan hade här med mycken konst och
säkert också besvär gjort sig ful men även
dragit försorg om att i denna mästerliga
realistiska framställning den moraliska
vederhäftigheten strålade ur
skurmadamshjält-innan. Även Eugen Nilsson som Jones
undvek, trots att man hela tiden kände
hans jäsande ilska mot allt och alla, att
bli enformig. Han var så oförfalskat
underklass, så oregerlig och egenrättfärdig,
att han blev till en riktig typ till den av
omständigheterna och egen svaghet
fördärvade proletären. Nästan alla hade
dessutom ansträngt sig och lyckats ge den
engelska tonen.
Herr Hedlund som fadern har länge
vistats på anglosachsisk botten och gav,
utan att lämna sin vanliga naturlighet,
något engelskt i hållning ät
parlamentsledamoten.
Herr Johnny Björkman som den unge
odågan hade också det brittiska lugnet och
den rotfasta högdragenheten, som redan
vid späd ålder förekommer hos engelska
herrar, och domarens — herr Fritz
Strandberg — repliker, lugna och uttråkade,
bottnade också de i ett specifikt engelskt
gentlemannaskap.
Herr Emil Norlander har jubilerat. Då
jag på biograf såg hans joviala huvud
leende sticka upp ur blomsterskörden, skålade
han med publiken och göt slutligen på
sin hjässa med ett religiöst allvar,
härstammande från Fröprästens mjödofifer vid
vårdagjämningen i Uppsala och kvardröjande
vid Par Brikollisternas höjande av hjärtan
och pokaler på en Bellmansdag på Hassel-
EMIL NORLANDER.
backen, ett symboliskt dryckesoffer av den
saft, som enligt Syrach fröjdar människans
hjärta.
Vid detta tillfälle blev han för mig en
inkarnation av den herr Stockholm man
så ofta sett i Nisse förr i världen.
Människorna äro, säges det, mest tacksamma
mot dem som låta dem få roligt. I så
fall bör Norlander vara millionär på den
dyrbaravaran, ty hjärtligare och mera förstående
skratt än det man får höra i salongen, då
hans revyer uppföras, förekomma ej ofta.
Albert Engström har med stor konst
gett stil åt Stockholmsbusen. Norlander
ger oss brackan, potensierar hans
tillvarelseform, binder ihop den med
saltabits-traditionerna och ger den en klangbotten
av »Helan går», sjungen av välklingande
basar. På hans revyer far man njuta av
ett sida av det stockholmska och se det
tolkat av sådana stora förmågor som
Hultman, Blomstedt, Sonnander, Stassa
Wahlgren, Lia Noré och Helge Karlson.
Alla illitterata och några litterata
beundrare av vår stad hälsa Emil Norlander
med ett »Skål i alla fall».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
