Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Jules Lemaitre. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
OLOF RABENIUS
och en läcker kritisk porträttkonst, utmärkt
av psykologisk känslighet och nyanserad
betoning. Den naturalistiska skolan, som
på sina håll blev så illa åtgången, mötte
i honom en förstående bedömare, som hade
lika mycket sinne för den zolaska romanens
episka massverkan som för en Daudets
milda och fina behag. Hans kritiska organ
var en resonator, i vilken den nya tidens
många stämmor med glättat välljud
åter-klingade. Mot underhaltiga och oäkta
verk förfor han mycket strängt, åtminstone
i den mån de genom sin spridning hotade
att skämma publikens smak, en
fullkomlig exekution är hans kritik av Georges
Ohnet.
Så bestämd hans värdesättning än är
till sin innebörd, är den dock ofta till
tonen ganska skeptiskt stämd. Han uttalar
en uppfattning, simulerar därefter en
invändning, som han åter jämkar; han byter
sålunda ståndpunkt gentemot verket och
avslipar sitt omdöme under en lekfull
dialektik genom pro och contra. På sitt
skönhetsintryck är han dock alltid säker, och
om hans teoretiska uppfattning i många
fall vacklar eller synes vackla, hänger han
sig med hela sitt hjärta åt konstnjutningen.
Man kan t. ex. läsa, huru han
oförbehållsamt utgjuter sin förtjusning över Pierre
Loti.
Till skillnad från den tyngre och stelare
Brunetière var Lemaitre en subjektiv
kritiker, som endast gjorde anspråk på att
återgiva sina personliga impressioner av de
litterära konstverken. Att döma efter
allmängiltiga normer och principer var för
honom liksom för Anatole France en
orimlighet, och båda polemisera i denna fråga
litet gäckande mot Brunetière, som dock
är den som i sak ser djupare. Lemaitre
förstår icke att i hans eget smakomdöme,
så personligt färgat det än må vara, ligger
innesluten en fordran på allmän giltighet
och att den allså har en riktning mot det
objektiva.
Och denna riktning utmynnar också
ofta i sitt mål därför att han är en så
insiktsfall, en så klart och fint dömande
kritiker. I övrigt njuter man av hans
stilkonst, som har hela den lätta
balansen och den distinkta strukturen av
Europas ädlaste och äldsta språk. Det blir
väl ibland endast ett spel på ytan, men
man fägnas dock av tankarnas och ordens
grace.
Lemaitre kände sig till hjärta och själ
som latinare, och var fast övertygad om
den franska litteraturens överlägsenhet över
den utländska. Då denna med Ibsen,
Tolstoy o. a. började vinna insteg i Frankrike,
uppträdde Lemaitre som dess vedersakare
och försökte visa, att dess påstådda
originalitet icke var så märkvärdig, då franska
förebilder och motsvarigheter funnes i mängd.
Idéinnehållet i Ibsens dramer vore t. ex.
redan uttömt med George Sand, och i
Flaubert hade Frankrike redan sin Tolstoy.
Då Georg Brandes gjorde sig till Ibsens
riddare inför den franska publiken, blev
han hånfullt avfärdad av Lemaitre. Det
ligger i öppen dag, att denne med sin
exclusivt klassiska och franska bildning
saknade förutsättningar för att genomtränga
»les brumes du Nord». Hans bekantskap
med den främmande litteraturen var f. ö.
ringa. Han skriver utan att blinka
1’alle-mand Strindberg.
Vid sidan av sin kritiska verksamhet,
som utom litteraturen även omfattade
teatern, försökte sig Lemaitre också som
diktare. Någon större framgång vann han
icke därmed, men i ämnen med historiska
motiv drar han fördel av sitt stilsinne och
sin artistiska kultur. Han har författat ett
par volymer En marge des vieux livres,
i vilka han går de gamla skalderna på
spåren och efterdiktande utvecklar en del
motiv och situationer i deras verk.
Exempelvis låter han i ett stycke en av Odysseus
följeslagare simma till sirenernas ö, där han
gripes av kärlek till en av dem, som
besvarar densamma. Det är knappa
stämningsbilder han här framställer, vilka mera röja
konstkännaren än uppfinnaren.
I senare år utvecklade sig ur den
litterära skeptikern en nationalistisk och
religiös reaktionär, som bl. a. ställde sig på
antidreyfusardernas sida. Mycket
uppseende väckte hans bok om Rousseau, som
han skarpt fördömer för hans
subjektivis-tiska och protestantiska inflytande på den
franska bildningen.
Fransman förblev Lemaitre till det sista
— med fel och förtjänster.
Någon djup ande var han icke, men vi
kunna i hans verk smaka bouquet’en av den
förfinade galliska intelligensen och kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>