- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufjärde årgången. 1915 /
412

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hans händer taga hennes. Av Matts Magni Granström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HANS HÄNDER TAGA HENNES

Av MATTS MAGNI GRANSTRÖM

Igenom landet går den breda älven,
och såsom jättestora, svarta fåglar,
som ruva sovande på döda berget
med rygg vid rygg och vinge invid vinge,
så ligga berg och åsar stelt och tungt
så vitt som ögat når, och långt i öster
står havet brinnande i soluppgången,
en springa under blåa himlatältet.

Nu skymmer det, och vita stjärnor tändas,
och över marken sväva vita älvor.
De stiga ur den stora, breda floden,
de fara sakta hän kring tysta byar,
där bleka lågor glimta fram i fönstren.
Då solen kommer med sin heta vilja,
de lyftas såsom aningar mot rymden,
och, såsom dröm och själ, än blå och klara
och genomlysande, än dystert mörka
och kämpande, de fara över jorden
och falla ned igen i regn och hagel
och klara snökristaller. Liv och krafter
i frön och mylla lossas och bli fria,
och marken gläds, och gräs och blommor

växa.

Där sitter bonden på en stol vid bädden
och ser sin makas huvud blekt mot

kudden.

Hans starka händer taga hennes svaga,
och än en gång, den sista här i livet,

hans blickar möta hennes, något sällsamt
och skyggt, men starkt ändå och stort,
där strömmar skälvande från själ till själ.
Han känner handen svalna i sin hand,
där blek den ligger på det röda täcket,
och så han tänker utan ord och tankar:
»Mitt öde låg som marken dött och fruset
med ofruktbara moln av aning över.
Du var för mig det varma sommarregnet,
du var den vita snön på mina marker,
och bundna makter i min mull du väckte,
och marken gladde sig och blommor

växte.

Jag är en droppe själv, ett fruset hagel,
som kom ur molnen över dina vägar,
och döda krafter fingo liv i mullen.
Nu har du fyllt ditt värv, farväl du kära!
Ditt huvud låg där en gång ungt mot

kudden

med glada ögon och med friska läppar.
Jag kommer efter snart, farväl du kära».

Han tänker så, men utan ord och tankar,
och genom gavelfönstrets låga rutor
hörs dånet av den stora, breda älven,
som drömlöst skälver under tryck och

vindar,

från bergen kommer den och går mot

havet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1915/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free