Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - När vi avträdde vår sista baltiska provins. Ett hundraårsminne. Av Lars Dalgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
LARS DALGREN
i stället underhandlingar i detta syfte
bedreves med England. Ankomsten till
Stralsund av en engelsk officer, vilken
sedan åter försvann utan att man fått
kännedom om hans uppdrag, gav ny
fart åt ryktet. Om man får tro
Hartmansdorff, så skall det ha omfattats
med jubel särskilt av köpmännen, och
konungens av England skål lär allmänt
ha druckits på värdshusen.
Emellertid enades så småningom de
svenska och preussiska ombuden om de
saker, som stodo i direkt samband med
överlämnandet, och då beslöts, att detta
skulle försiggå, oaktat de förut omtalade
förhandlingarna med pomrarna själva ej
lett till något resultat. Som dag härför
bestämdes nu den 23 okt., och då skedde
det också under stora högtidligheter,
vilka till sist med några ord må beröras.
Först uppläste Hartmansdorff svenske
konungens avsägelsebrev. Enligt egen
utsago var därvid hans rörelse så stor,
att han ibland så när förlorat målet;
de närvarande svenskarna och pomrarna
gräto. Därefter samlades
garnisonstrupperna, löstes från sin svenska tjänst
och avlade trohetsed till konungen av
Preussen. »Enär trupperna till staden
återvänt», berättar Hartmansdorff
vidare, »kommo detachementen till
generalen (Boye) för att avlämna svenska
fanorna. Det var innerligen rörande att
se de därtill utvalda gamla soldaterna
helt skälvande av gråt med fanan i den
ena handen och geväret i den andra
avlämna den förra med det tydeliga
uttrycket i ansikte och åtbörder att ej
hava velat skilja sig därifrån utan att
med detsamma nedlägga det senare».
Efter dem kommo deputerade från adeln
och borgerskapet för att taga avsked
och bedja generalen för konungen av
Sverige framföra deras saknad att ej
längre tillhöra Sverige. Ifrån Boye
gingo de till Ingersleben, där deras
talman bl. a. framhöll, att de icke begärde
bättre än att under Preussens överhöghet
behandlas som de gjort under Sveriges.
Senare på dagen samlades folkmassor
utanför general Boyes bostad, och då
han talade till dem genom ett fönster
hälsade de honom med hurrarop.
Hartmansdorff tillägger efter skildringen härav,
att han skulle »önskat att flera landsmän
haft tillfälle att se, huru Sverige var
älskat av dessa övergivna barn, som i
moderlandet voro litet kände och ännu
mindre saknade». Deras sorg gjorde
honom stolt på Sveriges vägnar.
Tyvärr innehålla även de ord, varmed
Hartmansdorff berör stämningen i Sverige
gent emot Pommern, en obestridlig
sanning. Man kan nästan säga, att i vida
kretsar därstädes rådde rent av avoghet
mot detta land. Man ansåg nämligen, att
besittningen därav varit den förnämsta
orsaken till att Sverige invecklats i de
napoleonska krigen med de oerhörda
förluster, som därav följt. Ett
karaktäristiskt utslag av denna stämning var
det, då kanslipresidenten Ehrenheim (år
1806) kunde låta undfalla sig de orden,
att Sverige gärna kunde byta bort
Pommern mot något område vid Ishavet.
1815 måste naturligtvis i varje fall
vinsten av Norge stå som något i
jämförelse varmed förlusten av Pommern
betydde ingenting. Däremot torde det
väl vara tvivel underkastat, om
Hartmansdorff har rätt, då han gör Karl
Johan personligen ansvarig för denna
förlust och förfäktar den åsikten, att den
var alldeles onödig, och förklarar den
bl. a. ur kronprinsens motvilja mot allt
vad tyskar hette, vilken kom honom
att alldeles underlåta att göra något för
att få behålla dem under sin spira.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
