Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Caroline. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
KLARA JOHANSON
nes minne, när man någon gång såg sig
föranledd att uppkalla det, av det
ned-svärtningssystem, som bekanta och
anhöriga med otröttligt nit organiserat
omkring henne och vars centralbyråer voro
förlagda till familjen Schiller och herrskapet
Friedrich Schlegel. Men nu förargade hon
ingen mer; ingenting lockade att dröja vid
denna vulgära och liderliga intriganttyp
från ett litteraturhistoriskt ögonblick, vilket
betraktades som en grundligt övervunnen
förvillelse. Ja, till den grad vårdslösades
hon, att professorer stakade sig på hennes
grövsta levnadsdata.
Ett sådant missöde kunde ju inte hända
den vederhäftige Rudolf Haym i hans
väldiga, som forskning och framställning lika
beundransvärda bok Die romantische Schule
(1870). Här, där det gällde att för första
gången med vetenskaplig precision klarlägga
den tidiga romantikens intima liv —
naturnödvändigt blev det en skildring av
mänskor och riktningar snarare än av verk och
resultat —, kunde omöjligt Caroline lämnas
utanför undersökningen. Som den
vetenskapens gentleman han var fullgjorde då
också Haym sin plikt mot denna obekväma
figur, nätt och jämnt, med samvetsgrann
värdesättning av hennes goda huvud och
dåliga inflytande, men utan ringaste intresse
för hennes person. Hejdad genom den sky
av »Klatsch», ur vilken hennes konturer
otydligt skymtade, nöp han tag i henne
med en fin tång; den subtile mästaren i
andarnas analys erfor ingen frestelse att
pröva sin närgångna konst på fru
Böhmer-Schlegel-Schelling.
Men en gudomlighet vakade och fann
det på tiden att gripa in, den gudinna som
har till uppgift att reparera världsordningen,
hon som Herder dyrkade under namnet
Adrastea och som allmännare kallas
Nemesis. Hon tog nu hand om både
Caroline och Haym. Indirekt på höga makters
vis, och det var Schellings måg hon
nyttjade som verktyg.
Sannolikt hade familjen Schelling länge
varit pinsamt berörd av att filosofens dyrkade
första maka irrade genom litteraturhistorien
som en ragata. Den hade i sitt förvar
autentiska aktstycken, som ingalunda stämde
med denna bild och som möjligen, om de
offentliggjordes, kunde utplåna den; men
å andra sidan var det bra nog familjära
papper, inte alldeles respektabla, de kunde
ge upphov till en ny vrångbild — i varje
fall måste de sovras något litet. På detta
typiska sätt föreställer jag mig att de
Schel-lingska arvingarna resonerade; i huvudsak
riktigt, till en del fåvitskt, ty sovringen
skulle visa sig vara en i längden
misslyckad metod.
Allt nog, året efter »Die romantische
Schule» kastade Waitz, den ovannämnde
mågen, ut i det nybakade Tyska riket en
diger brevlunta med den stolta, kanske
anspråkslöst menade titeln Caroline. Ah!
Där var hon själv. Återfunnen, återvunnen,
som Elsass, som kejsardömet, som
nationalkänslan och så många andra goda ting.
I själva verket var det en kuriös tid för
Caroline att uppträda i: hon måste
konkurrera med Bismarck. Därtill kunde hon
tyckas något för spenslig, men hennes
suveräna trollmakt gjorde likafullt på de rätta
ställena en förkrossande effekt.
Rudolf Haym hävdade sig ånyo som
gentleman. Hans recension av boken i
»Preussische Jahrbücher» blev en
rekanta-tion, genomströmmad av botgörarens kval
och extas. Skakad i sina innersta djup,
knappt mäktig att göra reda för sin
upplevelse, sliten av tvivel på sin omvändelses
verklighet och allmängiltighet, fullständigt
övergiven av sin högdragna och torrt
poängterade spiritualitet — i sådant tillstånd
försökte denna distingerade ande i Treitschkes
tidskrift utlägga för en realpolitisk samtid
vilken underfull realitet som hade erövrats
åt den: »en syn ensam i sitt slag, en
njutning icke att likna vid någon annan —
— -— en blommande värld, vars doft nu
för första gången når vårt sinne» . . . Hade
bara samvetet varit klart! Men nej, med
nästan kallsvettig ångest tumlade den
betagne mellan sin humanistiska kult av skön
mänsklighet och sitt maskulina
moraldomar-kall, som ju heller icke fick vanvårdas på
detta forum och under dessa
tidsomständigheter. Carolines synder såsom varande
en kvinnas måste framhållas som skriande,
oförlåtliga (så att inte Treitschke gav
bakläxa för etisk laxhet) — men ändå, ändå!
Ej oävet framställde sig Haym till slut som en
Odyssevs bunden vid masten men utan vax i
öronen, vanmäktigt prisgiven åt sirensången.
En fanns det emellertid, som hade
försmått att låta surra sig vid masten, och
det var professor Wilhelm Scherer, den
inflytelserike filologen. Även han hade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
